Säsongens sista match är spelad och en ny mästare korad. För första gången har St Louis Blues bärgat Lord Stanleys pokal.
När Boston Bruins demolerade St Louis Blues och hela området runt Enterprise Center under söndagskvällen fanns det ändå ljuspunkter i St Louis Blues spel. Blues var det bättre laget i fem mot fem men att resa till Boston och vinna en direkt avgörande Stanley Cup-final är en bedrift i sig. Blues har stått för en mäktig resa under året. Från att ha legat sist i hela NHL i januari månad gick man hela vägen och vann Stanley Cup. Och det finns många russin att plocka ur kakan.
Jordan Binnington förvaltade sin chans i NHL och från det att blev uppkallad var han att räkna med. Vid ett flertal tillfällen har han frågat reportrar om han ser nervös ut, vilket jag kan tycka var mer en image än något han visade konsekvent på isen. Stundtals var det konstiga studsar och han tappade nästan in en kvitteringspuck på Bostons enda skott under de sista nio minuterna i den femte finalen. Men överlag var han bäst när det gällde. Binnington ändrade hur han håller plockhandsken inför säsongen, det gjorde honom rörligare och kvickare utåt sidorna, och det räckte för att han till slut, äntligen, skulle ta en plats i NHL. Och det räckte till en Stanley Cup-titel.
Centern Ryan O’Reillys resa från Colorado Avalanche via ett par tunga säsonger i Buffalo Sabres, där han så sent som för ett år sedan sa att han tappat sin kärlek till sporten, till att bli en av de mest tongivande spelarna i Blues under hela året är saga i sig. Hans direkt avgörande insatser gav honom också en välförtjänt Conn Smythe Trophy, priset som slutspelets mest värdefulle spelare.
Det jag kanske minns mest från Blues framgångar är dock svenskt. Det är bullterriern Oskar Sundqvists eviga kamp för att vinna puck. Det är Alexander Steens arbete i det tysta. Det är Calle Gunnarssons matchvinnande mål i den andra finalen. Hur han vid pissoaren inför övertiden sa till tränaren Craig Berube att allt han behövde var en chans till – en ganska skön inställning från någon som inte hade gjort ett slutspelsmål på seniornivå.
Boston då? Det äldre gardet med Zdeno Chara, David Krejci, Patrice Bergeron, Tuukka Rask och Brad Marchand håller än. De nya förmågorna i form av David Pastrnak, Charlie McAvoy, Jake DeBrusk, Connor Clifton och allt vad de heter verkar ha något bra på gång. Den symbiosen kan räcka långt även nästa vår.
Säsongen är över. Och vilket år det blev. Nu väntar priser, kontraktsskrivningar och några veckors vila. Sedan börjar allt om igen. Tur är väl det.
Jag längtar redan till nedsläpp.