Lena Wiberg är stolt mamma till Stina Blackstenius och Nina Koppang. Men det är inte döttrarnas idrottsliga framgångar som är det hon är mest stolt över.
i ungdomen idrottade Lena mycket själv och några av sina främsta egenskaper kan hon nu se att även Stina och Nina har.
Den 12 november kan bli en speciell dag för Lena Wiberg. För skulle Sveriges handbollsdamer ta sig vidare från gruppspelet i EM finns chansen att båda hennes döttrar spelar landskamper samma dag.
För samtidigt som EM-slutspelet i handboll pågår spelar Sveriges fotbollsdamer träningslandskamp mot Australien.
– Det slog mig häromdagen att båda flickorna kommer vara på landslagssamlingar samtidigt. Stinas match är i alla fall tidigt på morgonen så det krockar inte, säger Lena Wiberg när vi slagit oss ner i familjens hem i Medhamra utanför Vadstena.
Hon ler där hon sitter i strålarna från höstsolen som skiner in genom köksfönstret. När hon får frågan, vad insikten att båda döttrarna kan spela landskamp samma dag, ger för tankar behöver hon inte fundera länge för att ge ett svar.
– Det första jag tänker är att då har de det bra. Stina vet jag älskar att vara på landslagssamlingar och det gör Nina med även om hon inte varit på lika många än.
Framgångsrika syskonpar är inget direkt unikt i idrottsvärlden. Men oftast ägnar de sig åt samma sport. Som exempelvis systrarna Sanna och Jenny Kallur i friidrotten eller skidskyttesportens Hanna och Elvira Öberg.
Stina och Nina gjorde istället olika val.
Och många gånger har frågan ställts om de hade kunnat komma lika långt om de bytt sport med varandra.
Men det är inget som Lena funderat över.
– Det blev väldigt rätt att Nina valde handbollen. Det passar henne väldigt bra. Stina hade jag gärna sett längre i handboll, för det blev ett så abrupt slut där. Men det är bara för att jag tycker det är så kul att titta på handboll.
I de båda exemplen ovan har idrottssystrarna också samma föräldrar, samma genetiska arv. Den genstam som Stina och Nina delar är Lenas. Den andra halvan har deras pappor Magnus Blackstenius och Nils Koppang gett dem.
Så frågan är given – hur stor del av förklaringen till döttrarnas idrottsframgångar finns i hennes gener?
Att se barnen idrotta är något av det bästa Lena vet. Så ofta hon kan åker hon också för att se deras matcher live.
För att svara på det tar Lena med oss på en resa tillbaka till sin uppväxt i Skara, på andra sidan Vättern.
– I skolan hoppade jag högst och var snabbast på att springa på alla friidrottstävlingar. Så spänsten och explosiviteten som de har den hade jag. Magnus och Nils har bidragit med sitt så klart, de har ju exempelvis en längd som jag inte har, säger hon och fortsätter:
– Sen var jag simmare och jag älskade att tävla och komma hem med medaljer. Jag hade ett väldigt stort rörelsebehov. Pappa var rektor och när skolan skulle renoveras så släpade han hem höjdshoppställning, tjockmatta, ribbstolar och allt möjligt. Det var ständig träning som man inte tänkte på att det var träning.
Höll du på med någon bollsport?
– Jag spelade volleyboll och jag ville börja spela handboll i Skara. Stenum hette klubben då. Men jag tränade simning fyra gånger i veckan och det var tävlingar varje helg så det blev för mycket.
När det kommer till annan viktig del i utveckling, miljö, menar Lena att hennes barn själva varit de som kanske haft störst inverkan på varandra.
Stina har själv berättat om hur hon som liten ständigt spelade fotboll med storebror Oscar på planerna vid Kungsvalla. När hon sedan blev storasyster såg hon till att aktivera den sex år yngre Nina.
– Stina var den stora lekledaren för Nina. Det var ett ständigt pågående träningspass fast det var lek. De höll på och hoppade studsmatta och allt möjligt, säger Lena och skrattar.
Stina Blackstenius och Nina Koppang har fått hälften av sin genstam från mamma Lena Wiberg. Uppenbarligen är det en bra sådan.
Hon får något varmt i blicken när hon minns tillbaka, den blicken som man bara kan se hos en stolt mamma. Men den stoltheten har ingenting att göra med att hennes döttrar ska spela landskamper och benämns som idrottsstjärnor.
– För mig är de idrottsstjärnor, men framförallt är de mina döttrar. Jag har aldrig lagt någon värdering i vad de presterar. För mig är det bara viktigt att de mår bra. Så att de är nöjda med sina prestationer är det viktiga för mig. Sen vill jag så klart att det ska gå riktigt bra för dem.
Det som betyder mer än alla idrottsframgångar i världen, berättar Lena, är det band som finns mellan alla hennes tre barn.
– De är så extremt tighta trots att de bor långt ifrån varandra nu. Det är det jag är mest stolt över. Det har aldrig funnits någon missunnsamhet eller avundsjuka. De är ett sånt extremt stöd för varandra de där tre och de förstår varandra så väl.