I väntan på att få spela hockey en fredagkväll, Felicia går direkt från jobbet till träningen.
– Min självkänsla fick sig en törn redan när jag var liten och det har gett hjärnspöken även i vuxen ålder. Det är inte bara att bli vuxen och inse att andra har varit elaka, säger 26-åriga Felicia Guldstrand Linnet.
Vi slår oss ner i ishallens cafeteria, Felicia tar upp en proteinbar och den stora rosa ryggsäcken vittnar om att det snart är hockeyträning för tvåbarnsmamman.
– Jag började ju min hockeykarriär här i Motala AIF hockey men spelade även några säsonger i LHC i division 1. Men nu på senare år har jag kommit underfund med att jag trivs bäst här i Motala. Vi är ett blandat gäng där många är småbarnsföräldrar likt mig själv och det kryllar av olika personligheter.
Felicia Guldstrand Linnet spelade bara med killar under en period och har SHL-laget Frölunda som favoriter.
Hon berättar att sporten blev hennes räddning när hon utsattes för mobbning i skolan.
Vad är ditt första minne som dyker upp när du tänker på mobbningen?
– Jag går i förskoleklass och går in i klassrummet, där hänger vårt nytagna skolkort på hela klassen längst fram vid tavlan. En i klassen har skrapat bort mitt ansikte på bilden och säger att jag är för ful för att vara med på fotografiet. Än idag är det ett så tydligt minne, för mig var det starten på en tuff skolgång, säger Felicia och ögonen blir snabbt glansiga.
– Det är klart att det sätter sig om man ständigt får höra att man är ful. Då har sporten varit ovärderlig för mig, här har jag aldrig bedömts för mitt utseende utan för min prestation. Därför har min självkänsla och mitt självförtroende kommit att skilja sig åt.
Nu jobbar Felicia deltid som kanslist på Motala AIF hockey. Hon gillar att arbeta med sport som en gång i tiden blev räddningen när hon mobbades i skolan.
Hon bor idag i Johannelund i Linköping tillsammans med sin man Filip och barnen Gabriella och Nikolaj.
– När jag träffade Filip är ett exempel på min dåliga självkänsla. Min första tanke var att han var alldeles för snygg för mig. När vi väl började träffas berättade han att han hade känt att jag var för snygg för honom. Det blev en liten ögonöppnare, även om jag än idag kan tycka att han är för snygg för mig, säger Felicia och skrattar högt.
Hon berättar att maken alltid har varit en stor stöttepelare.
– När jag träffade Filip hade min ätstörning, som jag haft sen tonåren, varit ganska tuff. Han blev min räddning i den sjukdomen.
Felicia har spelat hockey sedan hon var 12 år gammal, både i Maif och LHC.
Vad tillförde han i livet som hjälpte dig att tillfriskna?
– Trygghet och acceptans. Han har aldrig fått mig att känna mig otillräcklig i något, även om livet tillsammans också kantats av motgångar och utmaningar.
Dottern Gabriella föddes 2018 och året efter fick Felicia två missfall på kort tid.
– Jag tror att sådana trauman antingen får en att växa ifrån varandra som par eller så stärker det ens relation. Vi valde det sista, säger hon och ler.
Felicia berättar att det var Filip som först introducerade henne till träning på gym och det är något hon har fortsatt med sen paret blev tillsammans 2016.
– Gymmet var en plats som snabbt fick mig att se muskelstyrka som något viktigare än att bara kolla siffror på en våg. För mig har alltid prestation i samband med träning varit viktig. Det har också hjälpt mig att hantera anorexian. Det är svårt att prestera och göra framsteg när man inte äter.
Prestation i träning är viktigt för Felicia. Det har även hjälpt henne att hantera sin anorexia. Det är svårt att prestera och nå framsteg när man inte äter, konstaterar hon.
Hon är nyligen tagit examen som elevassistent, men arbetar just nu som kanslist på Motala hockey och i receptionen på Friskis & Svettis i Linköping.
– Att få arbeta med sport på något vis har ju alltid varit en dröm. Det är lite extra kul att kunna ge något tillbaka till sportvärlden som en gång hjälpte mig att se livet lite ljusare.