"När man börjar köra igen efter en skada är man så himla rädd för att bli skadad igen. Det är jättesvårt att komma ifrån, en skada blir minst lika psykisk som fysisk", säger Hanna Berzelius.
Idrottens smärta
Under rubriken "Idrottens smärta" kommer Sporten, i en serie artiklar, berätta om hur det är när idrotten gör ont. Först ut i serien är enduroföraren Hanna Berzelius och hockeyprofilen Jonas Junland.
Hur förknippar du smärta med ditt idrottande?
Hanna Berzelius:
– Det första som kommer upp för mig är när du är skadad. Då är smärtan som störst för att du inte kan träna.
För att du går runt och är deppig?
– Ja. I början, när jag har blivit skadad. Då är jag så fruktansvärt deppig och nere, jag är helt förstörd. Men när du håller på med en sport som är ganska högrisk så är det något du lär dig att hantera. Skador hör till vardagen.
Jonas Junland:
– Vill du spela hockey lär du dig att det gör ont. Pucken är stenhård och motståndarna kan skjuta bra. Du lär dig också att bli tacklad. Ibland kommer du fel och då blir det som med Broc (Little) och knäet kan skadas.
Hur hanterar du smärta?
Hanna Berzelius:
– Det är många som kör med exempelvis trasiga nyckelben eller axlar. Jag har alltid varit emot det. Man har ett liv efter sporten och jag tycker kroppen ska prioriteras. Det finns viktigare saker än sporten.
– Jag tycker också att det kan vara rätt så skönt att komma bort från sin sport ibland. Att få det breaket och inse att sporten inte är allt, trots att det känns så ganska ofta. På ett sätt är det ganska hälsosamt att behöva vara borta från det, om vi ska hitta någonting positivt med att vara skadad.
Jonas Junland:
– Det finns många skador som är så pass bra att man kan spela men inte på hundra procent. Oftast lättar det när du är på isen och har adrenalin. När allt sen släpper kan det stelna till.
"Jag fick en knäskada som borde tagit sex veckor att läka men vi spelade ju slutspel och efter bara två veckor kunde jag spela i semifinalen mot Skellefteå. Jag minns att jag hade så ont att jag nästan satt och grät när jag klädde på mig. Sen fick jag sprutor och då kunde jag spela", säger Jonas Junland.
– Med tiden så lär du känna din kropp och dina gränser. Ju mer du lär dig att stå emot smärta desto mer kan du spela. Jag är duktig på att veta när jag är på gränsen. Jag kan gå in och säga till vår fysioterapeut att det är fifty-fifty att jag sträcker ljumsken idag. Då har man det i bakhuvudet hela matchen, men kanske kan jag ändå spela på 90 procent utan att sträcka ljumsken.
Hur mycket vågar man visa att det gör ont?
– Det är mycket hugg och slashings. Sådant kan göra jävligt ont men hockey är en machoidrott och man vill inte visa sig svag för motståndarna. Då känns det som att de får ett övertag.
Hur vanligt är det med värktabletter?
Hanna Berzelius:
– Det tror jag är väldigt vanligt. Jag vet bara de runt mig och jag själv. Jag knaprar ju piller. När jag hade stora problem med ryggen, vilket jag fortfarande har ibland, så käkar jag ganska mycket piller inför en tävling. För att kunna prestera så bra jag kan, utan att ha ont.
"Man får mycket stenar och jordkockor skjutna på sig. Det gör jätteont men det är inte farligt. Då krävs det att man biter ihop", säger Hanna Berzelius.
Hur känns det?
– Jag har aldrig tänkt den tanken tidigare, men när ni tar upp det så är det ju egentligen inte så bra. Det är rätt puckat, säger hon.
Jonas Junland:
– Jag skulle vilja säga att panodil används oftare än ni tror. Det är för att kunna prestera och för att kroppen är vårt verktyg. Tänk dig en borrmaskin, ibland kanske man behöver tejpa ihop den för att den ska funka. Det kanske inte hade varit rätt om man haft ett vanligt jobb men nu är det inte det vi har. Om jag ska ner till Frölunda och det är hela havet stormar i den första perioden. Då behöver jag kanske ta de här värktabletterna för att kunna hjälpa mitt lag.