Allt var förberett och klart - klockan 20.55 skulle världsrekordet komma. Friidrottskungen skulle entra scenen och slå knock på oss alla. Olympiastadion vibrerade av förväntan. Då, som uppvärmning 55 minuter före Bolts entré, bjöd David Rudisha på det vackraste 800-meterslopp världen skådat.
Dessutom det snabbaste. 1.40,91. Världsrekord.
Något mer världsrekord fick vi inte. Bolt kom, sågs och segrade på 200 meter - men bromsade in vid mållinjen och nöjde sig med 19,32, tretton hundradelar över sitt världsrekord.
Mig gjorde det inget. 200-metersloppet var stor show ändå, med Yohan Blake bara 12 hundradelar bakom Bolt och med Warren Weir som trea, vilket fullbordade en jamaicansk trippel.
De kan konsten att springa snabbt, killarna från Jamaica, det måste man ge dem.
Hur häftigt det än är med sprinters, med tystnaden inför loppet, urladdningen vid startskottet och det galna upploppet så är jag efter Mo Farahs långa show på 10 000 meter i lördags såld på de längre distanserna.
När det goda varar längre.
Som det David Rudisha gav oss. Det var inte bara gott, det var underbart.
En mans kamp mot klockan följd av 80 000 åskådare som varje hundradel av loppet gjorde allt för att bära fram sin kämpe.
Rudisha är från Kenya, inte britt som Farah, men fick ett stöd som vore han Farahs bror.
De är fantastiska britterna. Här i OS har det inte spelat någon roll vilken sport det gällt, eller vilken nationalitet idrottarna haft, publiken har hela tiden gett ett sagolikt stöd.
På det sättet kan inte OS vara på en bättre plats. På det sättet känns Storbritannien som idrottens hemland.
När vi i Sverige bara har ett fåtal sporter som lockar stort intresse har Storbritannien en uppsjö. Det spelar det ingen roll om det är friidrott, rodd, cricket, fotboll, rugby, landhockey eller cykling i alla dess former - uppslutningen från nationen är total.
Britter är inte intresserade av en speciell sport - britter är intresserade av sport.
Ingen borde därför blivit förvånad när britternas handbollslandslag, med Linköpingssonen Steven Larsson som stjärna, snabbt blev nationens populäraste landslag i OS.
Handboll som för bara några år sedan var ett regelbrott i fotboll för så gott som alla britter.
När denna idrottspublik ser en kille som David Rudisha, då förstår de att ge honom uppskattning. De förstår att han är värd att hyllas, att han är något unik.
23 år gammal har Rudisha nu haft världsrekordet på 800 meter i snart två år. Torsdagens sänkning var en sänkning med en tiondel, där 18-årige Nijel Amos, Botswana, var närmast bakom på nya juniorvärldsrekordet 1.41,73.
För många andra var förstås Usain Bolt kvällens huvudperson trots att han inte slog världsrekord. Det märkliga var som sagt att det kändes som han hade kunnat slå rekordet om han velat.
Ett fenomen är han hur som helst, Bolt. De är inte många de idrottare jag vill kalla fenomen, som sedan jag började följa idrotten runt 1980 har gjort sådant intryck på mig, men Bolt är definitivt ett.
Ett av fem - där övriga fyra utan rangordning är:
* Diego Maradona - otroligt 1980-tal när han vann VM åt Argentina 1986.
* Mario Lemieux - 1 723 poäng på 915 NHLmatcher.
* Tiger Woods - 14 majorsegrar mellan 1997 och 2008.
* Roger Federer - 17 grand slam-titlar mellan 2003 och 2012.
Ni har säkert helt andra namn, alla gör intryck på sitt sätt, alla påverkas på sitt sätt.
På min topp fem tror jag Bolt är den som försvinner först. Det kommer alltid snabbare människor, bättre skor, bättre banor.
Även om det är svårt att tro en sån här kväll.