Nu är det lättsammare strider här, idrottsstrider, och jorden här – den kom vi svenskar ner på rejält i går.
Efter alla medaljdagar, den galna onsdagen, gick allt emot de blågula på torsdagen.
Victor Öhling Norberg dominerade i skicrossen, tills han föll strax före mållinjen.
Damkronorna dominerade bronsmatchen, tills de rasade i sista perioden.
Och det hopp som fanns kvar till kvällen, Margaretha Sigfridsson och hennes curlingtjejer, missade i nionde omgången och tappade guldet till Kanada.
Hallå, vart tog flytet vägen?
Har våra blågula stjärnor på OS-himlen plötsligt flyttat sig?
Nej, jag vägrar tro det. Jag tror fortfarande på 15 medaljer och ett rekord-OS. Minst. Jag står fast vid tipset med en medalj vardera i de återstående idrotterna av skicross, hockey, slalom och längdens 30 eller 50 km.
Då har vi ändå lite marginal.
Efter att ha sett Öhling Norgergs fall, Damkronornas ras mot Schweiz och lagkaptenen Jenni Asserholts blytunga tårar efteråt är jag sugen på revansch.
Så kom igen nu Anna Holmlund, Frida Hansdotter och Tre Kronor! Kasta oss in i matchen igen! Lyft oss! Ge oss en galen fredag!
Hansdotter tror jag mycket på. Hon besegrade spöket Mikaela Shiffrin precis före OS och jag tror hon gör det igen. Det som talar emot är att inget går det alpina lagets väg här i Sotji. Förhoppningsvis vänder det idag.
Det var verkligen hjärtskärande att se Damkronornas besvikelse efter bronsmissen. Allt såg ju så bra ut. 2–0 efter två bra perioder. Och så rasade allt. Schweiz var bättre från början till slut i sista perioden och vände inte alls orättvist till 3–2.
Att bli nobbad av spelare efter matcher är aldrig roligt för journalister men när de är så ledsna som Damkronorna i går, då köper i alla fall jag det. LHC-backen Emilia Andersson sa bestämt nej när jag frågade henne och jag klandrar henne inte. Jag förstår varför de alla ville in i omklädningsrummet så snabbt som möjligt, jag förstår att det skulle dröja länge innan tårarna var slut.
Damkronorna på väg mot något riktigt stort. De var på väg att vara som bäst när det gällde. Vinna mot Finland och Schweiz och knipa bronset.
Nu blev det en fjärdeplats och vi vet vad som händer med fjärdeplatser.
De glöms.
Vad som inte ska glömmas däremot är lagets utveckling. I VM förra året spelade laget nedflyttningsmatch mot Tjeckien. Nu fyra. Laget är ungt och har alla möjligheter att fortsätta utmana om medaljerna.
Nu vill jag se Tre Kronor ta hockeyrevansch. Semifinalen mot Finland i eftermiddag är en godbit. Kanske har svenskarna mer energi kvar än Finland, som borde känna av matchen mot Ryssland mer än bara de sår och blåmärken de fick på ytan.
Jösses som ryssarna körde på i slutperioden när frustrationen växte. Grymt imponerande av finnarna att stå emot det.
Målvaktsmatchen känns jämn, både Tuukka Rask och Henrik Lundqvist har imponerat. Vad som talar för Sverige är spelet i numerärt överläge, med världens bäste offensive back Erik Karlsson, och att man i kvartsfinalen fick igång tänkta målskyttarna Loui Eriksson, Alexander Steen och Daniel Sedin.
Att laget vunnit fyra raka matcher utan att spelet fungerat tyder också på styrka.
Men, mot lag som Lettland och Slovenien kan det hålla, inte mot bättre lag.
Vad som imponerat mest på mig, förutom redan nämnda Lundqvist och Karlsson, är fjärdekedjan. Jimmie Ericsson och Carl Hagelin har med Marcus Krüger som center gjort exakt vad de ska. Åkt fruktansvärt mycket skridskor, varit enormt jobbiga att möta och också fått utdelning i några mål.
SHL-lirare Ericsson har överraskat mig.
Nog för att jag vant mig vid att han dominerar SM-slutspel efter SM-slutspel, men att gå in här och ta så mycket plats som han gjort, och till och med överglänst brorsan Jonathan, nej det trodde jag inte.
Återstår att se om han motstå de KHL-erbjudanden han lär få inför nästa säsong.