Christer Kustvik: Nattsvart slut på Rysslands OS

I onsdags lämnade Tre Kronor-centern ett positivt dopningsprov med för hög koncentration av ämnet pseudoefedrin, som han tar mot sin allergi.
Inte första gången en idrottare faller på allergimedicin, långt ifrån, men när en svensk gör det, då rivs himmel och jord upp, ”justitiemord” skriks och IOK ses som värsta boven.

Förbundskaptenen Pär Mårts gjorde sig till åtlöje efter OS-finalen när han lade allt fokus på IOK. Att tjuta så när en av de egna aktiva medicinerat otillåtet, hur det än gått till, kändes ovärdigt.
Ja, det var synd om Nicklas Bäckström.
Nej, IOK är inte skurken.

Fakta är att Bäckström hade 190 mikrogram per milliliter psuedoefedrin i blodet. Det är tillåtet med 150.
Det är Bäckströms och landslagsläkare Björn Waldebäcks ansvar. Ingen annans. Heder åt Waldebäck som tog på sig mycket ansvar i stället för som Mårts, skrika högst åt annat håll.

Ja, IOK var sena med beskedet, det borde kommit inför semifinalen mot Finland. Bäckström borde inte ha spelat den heller.  Uselt av IOK att komma med beskedet så sent inpå finalen.
Men sedan när, när det kommer till dopningsfällda, blev det väsentliga när de aktiva får beskedet?
Och sedan när blev det väsentligt att tabletten som tagits ”inte borde gett så hög koncentration”?

Prio ett, två och tre måste alltid vara att hitta de som har otillåtna värden.
Allt är förstås djupt olyckligt för Bäckström och Tre Kronor, men Mårts borde vara större än att ösa skit på IOK när en av hans spelare lämnat positivt dopningsprov. 

Regler är regler, gränsvärden gränsvärden, även för svenska ishockeyspelare.
Jag tycker självklart synd om Bäckström. Måste vara fruktansvärt att missa en OS-final på det sättet. Jag tror på honom när han säger att han trodde att han gjorde rätt. Att tabletten inte brukar ge otillåten koncentration.

Jag tror inte heller Nicklas Bäckström har tagit sin allergimedicin för att bli en bättre ishockeyspelare, ändå: gränsvärdet för psuedoefedrin finns för att antidopningsbyrån Wada anser att högre värden än så ger ökad prestationsförmåga.
Då är det den aktives och dennes medicinska rådgivares ansvar att se till att man inte kommer över det.

Som tur var hann Pär Mårts, förutom att skrika justitiemord, också erkänna Kanada som värdiga olympiska mästare. För väl det.  Frågan är om det finns någon som inte tycker det.
Kanadas insatser i semifinal och final, där USA (1—0) och Sverige nollades (3—0), gör laget till definitionen på uttrycket värdig mästare.
Grymt imponerande.

Bäst när det gäller helt enkelt, ännu en gång symboliserat av superstjärnan Sidney Crosby. Efter en svag turnering kom hans första mål när det som mest behövdes. Hans 2—0, då han snodde pucken av Jonathan Ericsson, dödade matchen.
Klubbkompisen från Pittsburgh, Chris Kunitz, har lärt sig att följa sin kaptens exempel och gjorde även han sitt första mål, då han stal pucken av Daniel Sedin och satte 3—0.

Självklart påverkade det utgången att Sverige saknade Henrik Sedin, Henrik Zetterberg, Nicklas Bäckström och Johan Franzén, bara dumt att påstå annat.
Men därmed inte sagt att Sverige skulle ha vunnit även om de var med. Kanada avslutade OS fantastiskt bra.

Hockeysilvret fullbordade Sveriges medaljrikaste OS genom tiderna. Två guld, sju silver och sex brons är dubbelt så många än de flesta hade tippat och en mer än i Turin 2006.
Allt tack vare medaljregnet i bergen, där elva (!) svenska skidåkare tog OS-medalj. Ett sanslöst facit.

Höjdaren förstås Charlotte Kallas sistasträcka i stafetten, där hon tog in 26 sekunder och gick om i sista kurvan före upploppet. Att historiskt OS-ögonblick jag alltid kommer minnas Kalla och Sotji för.
När det gäller spelen i stort symboliserades de väl av medaljligan och prispallen på femmilen – ryssar, ryssar, överallt ryssar.
Nu återstår bara två ord att skriva:
Farväl Sotji.