Kort historia. Jag har tidigare varit vad vissa personer kanske skulle kalla elitmotionär. Hiskeliga mängder mil har sprungits och för tio år sedan var ett av mina viktigaste projekt att kapa sekunder på sekunder i diverse millopp. Så är det inte längre, tack och lov. Men. Idrottandet, och främst löpningen, är fortsatt en viktig bit i mitt eget livspussel.
Förra vintern tog det dock stopp. Rejält. Ett helt vanligt löppass på stigarna i Tinnerö avslutades med ordentlig smärta i vänsterknäet. Första veckan kunde jag knappt gå. Jag tog det dock med ro, inget allvarligt hade hänt, fysioterapeuten lät lugn och sådant där brukar gå över efter någon vecka. Troligtvis skulle jag kunna springa igen efter nyår.
Men. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. I april var jag desperat. En magnetkameraundersökning visade ingenting, men smärtan var med hela tiden. När jag rehabtränade, när jag promenerade och när jag sov var smärtan där.
Mer och mer knackade paniken och rädslan på. Att kunna springa igen tydde sig mest som en naiv dröm.
Sommarmånaderna gick. Löpning var otänkbart. Det blev dock lättare att bära, både den mentala smärtan och den fysiska. Klart att det var tungt att scrolla i sina sociala medier och jämföra sig med springande vänner, och inte minst med sitt tidigare "spring-jag". Men med en bra spark i baken fick jag ordning på det mentala, därefter började det fysiska sakteliga förändras.
Rehaben blev tuffare och tuffare. Att hoppa, som jag varit livrädd för, blev plötsligt vardag. Tunga utfallssteg likaså. "Mentala Erik" vågade utmana sig själv igen. Han vågade slappna av, och kanske viktigast av allt, kunde acceptera att idrott ibland gör ont.
Rehabmässigt har jag idag kommit en bra bit på vägen. På veckans rehab-pass från min fysioterapeut står det att jag ska lasta på tungt i benböj, och springa fyra kilometer med vissa gångpauser. Högst troligt kommer knäsmärtorna att släppa lagom till sommaren.
Och, viktigast av allt, jag lär mig mer och mer att acceptera att saker som du verkligen älskar att göra, ibland gör fruktansvärt ont. Oavsett om du råkar vara lagkapten i LHC, kör enduro rätt in i ett berg, eller, bara råkar älska att lufsa runt i naturen.