Slumpen gjorde att Kenneth Cardell, 41, och Sebastian Buck, 27, började döma handboll tillsammans. Efter att Cardell tagit en paus från sporten under ett år började han döma under 2009 och skulle under den säsongen döma Eken cup i Stockholm.
Men hans partner fick förhinder och en desperat Cardell ringde runt – tills femtevalet Buck, Cardells tidigare målvakt när han var tränare, nappade. Sedan dess har de hängt ihop.
Snabbt betade de av Sverigecupen, USM och junior-elit och till slut blev de förbundsdomare 2015. Från inledningen mellan Redbergslid och Karlskrona i gamla hederliga Lisebergshallen den hösten har det blivit många mil i bil land och rike runt.
Duon dömer både i herrarnas och damernas högsta serie, från Boden i norr till de skånska klubbarna i söder. Målet är att döma en final. Vägen består av flera delmål; lägstanivån ska höjas och när det gäller matcher hoppas de på att döma i hälften av handbollsligans omgångar, 16 matcher.
När vi ses är det hela tiden nära till skratt och duon avbryter ofta varandras berättelser. Frågan vad de gör för att fördriva tiden i Cardells bil, ofta med Buck som chaufför, känns på förhand avgjord men ställs ändå:
– Vi snackar skit, skrattar Buck och förklarar att radion oftast är avstängd.
Med matchen ofta behandlad på resan dit blir uppvärmningen ofta en behaglig tid, berättar Buck. Fram till slantsinglingen är det ganska avslappnat, därefter går de in i bubblan:
– Vi behöver promenaden innan match, vi behöver 20 minuter för att byta om. Vi behöver singla...
– Och vi behöver kaffe! skjuter Cardell in.
De berättar att de kan diskutera enskilda situationer ibland, men det är också det som är den stora tjusningen med dömandet:
– Den största tjusningen med att vara domare är att det är en bedömningssport. Det finns få saker i regelboken som säger att om X och X blir fel så är det omspelsgrundande, säger Buck.
Vad är då den perfekta handbollsmatchen?
– Få tekniska misstag från lagen, tufft men schysst spel. Inga fula tjuvknep – de flesta kan jag ändå. De lärde jag ut till grabbarna när jag var tränare, skrattar Cardell och Buck fyller på:
– Vi blir bättre om lagen förstår att vi inte kan göra allt rätt. Och publiken inte förstår det. Det bidrar till stämningen. Om man kommer till en hall där man hade en dålig match senast och sätter detaljerna med samma publikreaktioner, då vet man att det är bra.