Kritik mot LHC:s ungdomsverksamhet?
Om jag har hört någon?
Absolut. Varje månad. Året runt. I många år.
Inget konstigt i det, att folk är mer eller mindre nöjda med den klubb de har sina barn verksamma i. Naturligtvis framkallar det åsikter, känslor.
En del välformulerade, som mamman ”Jenny” som skrev ett öppet brev i torsdagens Corren, andra mer aggressiva, betydligt svårare att ta på allvar. En del nöjda, andra missnöjda.
Klart är att något tycks uppenbart fel med LHC:s ungdomsverksamhet, annars skulle inte så många lämna den som gjorts senaste tiden.
Jag var på Folke filbyter cup tidigare i vintras, såg klubbens 14-årslag spela fantastiskt bra ända till final. Känslan är att LHC:s bästa ungdomar är bättreän någonsin, men att de utslagna, de som slutat, är fler än någonsin, och mer missnöjda än någonsin.
Sportsligt en bra utveckling, i alla fall på kort sikt, goodwillmässigt betydligt sämre.
Ungdomsansvarige Bo Ekmark säger att klubben tittar mycket på problemet, jag hoppas det innebär en ordentlig titt i spegeln, att klubben inte bara fastnar i yttre faktorer.
Innan högstadienivå tycker jag elitsatsning är direkt fel. På högstadiet däremot, från 13 år och uppåt, krävs en ökad träningsdos, inte bara för att utvecklakvalitén utan också för att successivt ställa om till den enorma träningsmängd som väntar i junioråren.
Jag förstår om LHC är nöjda med vad ungdomsverksamheten skapat de senaste åren. Två SM-guld i J20 och fler egna produkter än någonsin i elitserielaget. Där har man all anledning att slå sig för bröstet.
Så för mig är inte elitsatsningen det största problemet i dagens LHC.
Den kritik som når mig mest är diskussionsklimatet i klubben. Något även mamman ”Jenny” var inne på. Som hon sa säger också många till mig, att de inte vågar ha åsikter, inte öppet.
Motsatsen finns förstås, tack och lov, som Matilda Axelsson i artikeln här intill.
Men kritikerna som gång på gång betonar ”men du får inte säga att det kommer från mig” är för många och LHC:s mest akuta problem.
Inte konstigt då, om det är så lågt i tak, att klubbledningen sitter förvånad när kritiken når den – via Corren.
Det gäller förstås alla nivåer, oavsett om det är en diskussion om lottförsäljning i yngsta pojk- och flicklagen eller en styrelsediskussion om huruvida Lee Goren ska värvas eller inte.
Vågar alla säga sin åsikt? Hur tas åsikterna emot? Får man gehör eller körs man över?
Om LHC kan titta sig i spegeln och säga att klubben har ett bra diskussionsklimat är ju allt frid och fröjd.
Om inte, så är det en bra start att skapa det för att slippa att ständigt sitta förvånad när kritiken kommer.