Kustvik: Rädda barnen - våga fråga

Klev in på Hellgrenshagen i söndags. Min barndoms arena.

Sport2012-10-10 13:21
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

- Tillbaka till rötterna, som en gammal Malmslättsbekant sa när vi möttes.

Verkligen. Ungdomsidrott, Maik-cupen, hemma på mammas gata, omgiven av vänner och bekanta från uppväxten.

Mer hem till rötterna blir det inte.

Inte heller roligare.

Elitidrott i all ära - OS, VM, EM, elitserien, allsvenskan, ja vad ni vill - men de fem timmarna på Hagen blev det bästa idrotten gett mig i år.

Ingenstans ser man sådan glädje som i ungdomsidrotten. Ingenstans får man sådan glädje.

Med det på näthinnan deltog jag i går i Länsstyrelsens och Östergötlands idrottsförbund seminarium "Barns rättigheter inom idrotten". En angelägen eftermiddag om barn och barnkonventionen.

Barnen som ger så mycket glädje.

Som i söndags när dottern och hennes kompisar värmde upp inför första matchen, när de förväntansfulla studsade, skrattade och kramades. Eller som när en av dem gjorde ett drömmål och gav alla lagkompisarna glädjefnatt. Och inte minst, den glädje och stolthet de visade när de fick sina medaljer om halsen.

Det var idrott när den var som bäst.

Helt enligt barnkonventionen, helt på barnens villkor.

Men!

Tidigare under dagen, i väntan på en av min dotters matcher, såg jag en annan match, lyssnade på en pappa.

- Jävla domare! Du är så jävla dum i huvudet!

Jo, han skrek så. Den andra meningen visserligen bortvänd från domaren, men ändå tillräckligt högt för att pojken med pipan, som var i yngre tonåren, skulle höra.

Jag hörde också en bekant berätta om en pappa som skällde ut sin son fullständigt för att han hade duckat för en boll.

- Är du bollrädd eller?! skrek pappan och fortsatte till sonen blev ledsen.

Fruktansvärt förstås, men ack så vanligt, vecka efter vecka, året runt, i de flesta idrotter.

Inte alls enligt barnkonventionen, inte alls på barnens villkor.

Som det Pippi Långstrump-citat Susanne Stålhammar från Sisu Östergötland, en av föreläsarna i går, lyfte fram:

- Den som är stark måste vara snäll.

Något för alla vuxna att tänka på. Astrid Lindgren var klok.

Förra veckan debatterades det vilt om en åttaårig pojke som flyttats från sitt lag i Gävle.

I början kom all info från en insändare som mamman skrivit, där hon kritiserade klubben hårt. När nu övriga inblandade gett sin bild vet vi att skälet var att pojken var ett år yngre än sina lagkamrater och att laget nu skulle börja i en serie med ytterligare ett år äldre barn. Den aktuella pojken skulle alltså vara två år yngre än sina motståndare.

En storm i ett vattenglas visade det sig alltså. I stället ett klokt beslut som föreningen och pappan var ense om, men som mamman rasade över.

Enligt mig ett beslut taget helt enligt en av barnkonventionens grundprinciper, den att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som berör barnet.

Bra att debatten om barnets bästa kom upp - dåligt att inte båda parterna kom till tals direkt.

Det mest skrämmande, som slår mig efter några timmars samtal om barnens bästa, är att vi vuxna är barnens värsta motståndare.

Att det är vi som pressar dem, förtrycker dem, slår dem.

Varför? Varför i idrotten?

När det egentligen är så enkelt - när det bara är att våga fråga barnet vad det vill med sin idrott.