Ständigt denne Magnus Johansson. Jag känner verkligen så. Hela mitt yrkesliv har han funnits där nere på isen.
Hösten 1990, samma höst jag tog mitt första kliv in på Corren, debuterade han i LHC:s A-lag.
Sedan har det blivit hyllningsartikel på hyllningsartikel, år efter år, årtionde efter årtionde.
Hur många vet jag inte, men 22 år har i alla fall passerat och här kommer en till.
39 år ung är Johansson i stort sett lika bra som han alltid varit. Lite långsammare förstås, men fortfarande alldeles lysande med pucken och med ett spel- och bollsinne i världsklass.
Fredagskvällens 3–3-mål mot Frölunda, laget han tjänade under sex säsonger 1997–2003, var 400:e poängen i A-laget. En alldeles lysande notering för en back i mitten av sin 14:e säsong.
Jag måste erkänna att jag under fjolåret, och inledningen av den här säsongen, tvivlade på att få återse Stureforssonen i den här formen igen.
Då gick mycket snett. Det mesta faktiskt. För LHC och för Magnus Johansson.
Aldrig hade jag sett honom träffas av så många tacklingar, han som under alla år haft som sitt signum att läsa tacklingar, komma undan dem precis i rätt tid.
Som Djurgårdslokomotivet Jimmy Ölvestad en gång sa:
– Jag tycker jag brukar få träff på de flesta, men Mange lyckas jag på något sätt alltid missa.
Plötsligt hade inte Johansson den där signifikativa tiden på sig längre, plötsligt fick han slänga iväg puckarna som vilken back som helst. Och inte sällan med en riktigt hård smäll mot sig efter det.
I de lägen funderade jag på hur han skulle hålla, trots att jag vet att han tillhör de mest vältränade i elitserien.
Jag vet att Johansson inte minst påverkades av den stämning som rådde i laget i fjol. Har man spelat hockey i över 30 år är man självklart beroende av att det är roligt och förra säsongen var det inte roligt i LHC. Inte på något sätt.
Men några bra drag senare av klubbledningen, en finslipad spelartrupp med killar som trivs ihop och Sveriges lagbyggare nummer ett Roger Melin som tränare, står jag här i Cloetta center och ser nummer 7 glänsa som förr.
Inte minst mot Frölunda, där båda lagen bjöd på bästa underhållning. För LHC:s del ofta med Johansson i centrum. Mycket chanser åt båda håll och en sittplatspublik i högform, plus en något mindre ståplatspublik än vanligt som kämpade bra och flera gånger fick med sig sittplats i sina ramsor.
Johansson ja, han avslutade sin Frölundasejour med SM-guld 2003 och är det någon jag unnar ett guld i LHC-tröjan är det han.
Men även om han lyckas, och nu kommer ännu ett inlägg i min kampanj för fler spelarhyllningar, så kommer han aldrig få sitt namn och nummer hissat i taket i Cloetta center.
Inte om klubbledningen inte ändrar dagens töntiga regel att bara de som under hela sin seniortid bara representerat LHC får plats där.