Det fanns en tid då motståndarna fruktade Cloetta center, en tid då LHC alltid kom ut och pressade ned motståndarna från sekund ett.
En tid då LHC tacklades i Cloetta center, då LHC hade forwards som tacklades.
Nu är det nya tider.
I dag är Cloetta center ett populärt utflyktsmål för de flesta elitserielagen.
I dag behöver motståndarbackarna aldrig vara oroliga för att få en Martin Laumann Ylven eller Andreas Jämtin mot sig i LHC-pressen.
Nej, nu för tiden bjuder LHC oftast på myspyshockey.
Nu för tiden har LHC bara en spelare, Daniel Rahimi, på topp 50 i tacklingsligan. Bäste forward är liraren nummer ett, Carl Söderberg, som är 81:a.
Han tacklas 0,65 gånger per match i snitt. Då förstår ni hur sällan hans medspelare tacklas.
LHC behöver attityd.
LHC måste göra Cloetta center till sin hemmaborg.
Motståndarna ska hata att komma hit. Inte njuta som vore det chokladboden i Gamla Linköping.
Lee Goren är inte lösningen på det. Han kan bidra med attityd, om han kommer, men är det några som kan bidra så är det spelarna som redan är på plats.
Och då inte bara några enstaka - alla LHC-spelare måste visa mer attityd i Cloetta center. Alla lallar för mycket just nu.
Brynäs tackade för gästfriheten på tisdagskvällen och vände sin negativa trend hur enkelt som helst. Segern var aldrig hotad. LHC kändes aldrig farligt.
Ännu en gång blev det tydligt hur beroende laget är av förstakedjan. Söderberg, Arbrandt och Hjalmarsson hade ingen bra kväll, gjorde ändå enda målet och var inte sämre än någon annan kedja.
Det är ett enormt svaghetstecken för dagens LHC.
Bland backarna var Magnus Johansson, den tänkte ledaren, ännu en gång en av de sämre.
Också det ett enormt svaghetstecken för dagens LHC.