En storfavorit som utan att spela på topp levererar tvåsiffrigt, 10-3. Jag förstår varför mannen jag nyss stod mittemot i sporthallens entréhall hade ett så stort leende över hela ansiktet.
Alla som känner Torbjörn "Totte" Johansson, Libk-tränaren, vet hur stort hans leende är, hur nöjd han kan se ut. Och nöjd ska han vara.
Med en av Sveriges bästa målvakter, Henrik Quist, Sveriges bästa back, Anton Karlsson, och en uppsjö av matchvinnare bland forwards har han skapat höstens hetaste lag i superligan.
För oss som tittar på, som ser Martin Karlsson leka in tre mål, och slitvargen Joakim Ström jobba fram fyra assists, ser det ut som anfall är bästa försvar.
Johansson menar något annat:
- Vårt försvar är topp tre i serien. Anfallsspelet jobbar vi hela tiden på att utveckla och det tycker jag vi gör också, även om vi i den här matchen slog bort mycket passningar.
- Men visst, när vi väl får upp bollen är vi bra i anfallet.
Sannerligen.
Även om spelet inte stämmer, som i går när passningarna länge hoppade och for åt alla håll, finns där Quist som tar i stort sett allt, och Anton Karlsson som stoppar och lugnar ner de allra hetaste av situationer.
Och när lägena kommer, när bollen kommer upp långt till forwards, är killar som Martin Karlsson och Marcus Johansson gånger två högeffektiva.
Det är imponerande att se. Väldigt imponerande.
Inte värt att drömma om SM-guld för, det återstår trots allt 21 av 26 omgångar, men helt klart har coach Johansson och hans mannar tagit nya, viktiga steg på superligastegen.
Det skulle förvåna mig oerhört om laget inte går till slutspel. Det skulle inte förvåna mig alls om laget går till semifinal.
Det är inte bara LHC som har svårt att locka publik.
Tre hemmamatcher för Libk hittills, segrar mot Falun, Storvreta och Karlstad, men aldrig mer än 1 000 åskådare på läktaren. Synd, laget är värt mer än så.
Det verkar som om ju bättre idrott Linköpings idrottspublik får, desto mer svårflörtad blir den.