Vissa byten ångrar man bittert. Som gårdagskvällens, då jag vid sextiden lämnade Swedish open-squashen i sporthallen för elitseriehockeyn i Cloetta center. Varför? Varför? Varför? Squashen som var så högklassig – hockeyn som blev så bedrövligt dålig.
Då, efter en eftermiddag i sporthallen med flera underbara rysare – framför allt en-och-en-halvtimmes-manglingen mellan egyptiern Karim Abdel Gawad och holländaren Laurens Jan Anjem – tänkte jag att i alla fall elitseriens bästa spelare, Carl Söderberg, skulle kunna bjuda på något som kunde jämföras med det världsartesteri squashessen bjöd på.
Så blev det inte. Varken från Söderberg eller någon annan LHC-are.
Jumbon Timrå smulade hemmalaget sönder och samman, fick den glesa publiken att bua, och många att åter tvivla på LHC:s guldchanser.
Dock inte mig.
Ett bottennapp är inget att döma efter. Värre om det blir en trend.
Självklart är inte förstakedjan plötsligt så dålig som den här kvällen. Självklart är inte inställningen, glöden, plötsligt borta.
Det enda som börjar kännas säkert är att Lee Goren inte är bättre än han hittills visat. Oj, vad mycket han har kvar att bevisa på de tio grundspelsmatcher och det slutspel som återstår.
AIK-matchen på lördag blir en viktig match att studsa tillbaka i för LHC.
Det kändes fel redan när jag kom till Cloetta center. Ovanligt ödsligt i entréhallen och inte alls det pådrag som ofta är med olika företagsjippon.
Precis som klubbens försäljningsavdelning var bortrest.
Det var den ju på sätt och vis också. I alla fall dess boss, Fredrik Johnson, som var några hundra meter bort, i sporthallen, och styrde sitt skötebarn Swedish open med sedvanlig bravur.
En tävling jag är så grymt imponerad av. Squashen må vara en liten arenaidrott, i alla fall i Sverige, men spelas ändå i närmare 200 länder och med en skarp elit där Sveriges bästa ligger långt, långt efter.
Ändå lyckas Johnson och hans team locka hit världseliten år efter år – den här gången, till tioårsjubiléet, tio av de 20 främsta, med tvåan Gregory Gaulthier och fyran Nick Matthew som de främsta.
Det till, i det här sammanhanget, lilla Linköping.
För alla som någon gång själva testat squash, och det har i stort sett alla i Swedish opens publik, är det ohyggligt imponerande att se världsstjärnornas tajming, ork och bollkänsla.
Ett nöje svårt att se sig mätt på.