Svenska hockeypubliken svarade direkt: bara 7 770 personer kom till VM-premiären mot Norge, om ens det, publiksiffran kändes kryddad.
Därmed vet vi:
Svensk hockey älskar att deras sport är en av landets mest segregerade, att det inte bara är i den dagliga verksamheten i landets hockeyklubbar som bara de mest välbeställda ska ha råd, utan även när det dukas till VM-fest i huvudstaden.
Att sitta här i Globen och se tusentals röda stolar gör mig illamående. Inte bara för hur svensk hockey tycks se på sin ädla sport, vilka den är till för, utan främst för att jag jag vet hur många hockeyfans som finns därute som så gärna sett Zetterberg, Alfredsson, Karlsson och de andra stjärnorna i aktion.
Lars G Karlsson och VM-organisationen måste besitta en fasansfull dumhet, eller lite snällare uttryckt, en ohygglig inskränkthet, som inte förstår att den största förloraren är svensk hockey.
Kanske var man nöjd med att de billiga sektionerna, 400 kr-platserna uppe i Globens tak, var välbesatta. I VM-organisationens ögon dög det nog gott åt pöbeln och vad gjorde det då att tusentals platser stod tomma 20-talet rader längre ned.
Nog talat om publikfiaskot. Tre Kronor är värt mer än så.
Pär Mårts är värd mer än så.
Där kaxige Bengt-Åke Gustafsson misslyckades har Mårts gjort total succé. Och då menar jag inte relationen med media, även om det också stämmer, utan relationen till NHL-proffsen.
På fredagskvällen såg vi resultatet av det arbetet, av Mårts och lagledaren Johan Garpenlövs alla resor till Nordamerika. På isen i Globen: 14 svenska NHL-proffs laddade till max, med klockren attityd och bra speed.
Där fanns ingen som bara gled, som vi så ofta sett trötta, utslagna NHL-spelare så ofta göra i olika landslag.
Alla, från stjärnskotten Gabriel Landeskog och Erik Karlsson till veteraner som Daniel Alfredsson och Henrik Zetterberg, var rappa i skridskoåkningen och heta i varje närkamp.
Om det här var öppningsmatchen, den som så ofta är trög och intetsägande, som Tjeckiens 2-0 mot Danmark tidigare på fredagen, så bådar det väldigt gott för Tre Kronor i fortsättningen.
VM-guld?
Varför inte?
Offensivt finns alla kort och hittar man balansen med försvaret, inte bara trycker full gas framåt, toppat med en målvakt i form, Viktor Fasth eller Jhonas Enroth, så finns alla möjligheter.
Dessutom, inte att förglömma, mitt i stjärnparaden finns guldkillen Silfverberg - mannen som gör allt rätt. Min känsla är att 1-0-målet vi såg i går bara är början, att VM 2012 blir ännu ett stort kliv på 21-åringens karriärstege.
Ett genombrott som kan bli guld värt för Tre Kronor.