Dagen efter VM-guldet i innebandy och tv, radio, tidningar och sociala medier svämmar över av innebandyfolk som försöker övertyga alla om hur intressant VM var och hur stor sport innebandy är. Snälla, sluta. Superligan är tusen gånger hetare än VM.
Handbolls-EM för damer är en miljon gånger hetare i Sverige än innebandy-VM.
Svälj det, kära innebandyfolk, för det är fakta.
Visst, Anton Karlsson, Linghemssonen, var med i guldlaget, det är fantastiskt roligt för Linköpingsinnebandyn (Grattis Anton!), men det hjälper inte, innebandy-VM är som bandy-VM – ett sömnpiller för alla utom de invigda.
Sporterna är för små, för underutvecklade.
Därför blir det så löjeväckande med alla dessa försvarstal, som när en av sportens förståsigpåare, Conny Vesterlund, dagen efter guldet skriver i Expressen: ”Det finns redan en stor bredd i innebandyn. Det finns fem-sex lag som kan ta sig till en VM-final.”
Stor bredd? Fem-sex lag?
Fel, fel. Innebandyn har ingen stor bredd. Det finns inte fem-sex lag som kan ta sig till VM-final.
Vesterlund fortsätter: ”Den som ifrågasätter själva sporten är ignorant, nonchalant och har dålig kunskap”.
Se där, det ständiga argumentet från representanter för underutvecklade idrotter: Det är publiken det är fel på, som är dum, som inte är intresserad. Dumma, ointresserade publik.
Jag ifrågasätter inte sporten – jag älskar fysisk innebandy a`la Anton Karlsson – jag ifrågasätter VM och sportens bredd.
Den dag Sverige inte kan springa baklänges med förbundna ögon till semifinal är jag den förste att applådera.
Ska ett VM eller ett EM kännas värdigt ska det avgöras i skarpaste konkurrens. Som handbolls-EM för damer, där Europas 16 bästa lag bjuder på heta, täta matcher varje kväll. I går Sverige mot Serbien.
Nya, orutinerade Sverige – utan Linköpings Matilda Boson för första gången någonsin i ett mästerskap.
Upphämtningen 18–23 till 23–23 tröstade ingen svenska. Troligen försvann medaljchansen där.
Personligen roades jag av vänsterkanten, trots Bosons frånvaro. Louise Sand, Sävehofs stjärnskott och en av guldhjältarna från UVM i somras, hade visserligen en tung kväll, gjorde det mesta fel, men det är alltid fascinerande att se stjärnor födas.
För en stjärna är hon, 19-åringen från Kärra i Göteborg, och det är i motgångens stund man ser vilket psyke idrottare har.
Hur tungt det än gick mot Serbien så slutade Sand aldrig att försöka, att våga, vilket påminde mig mycket om en annan 19-åring, Sands idol Zlatan Ibrahimovic, när han kom in i VM 2002. Också han försökte mycket av det svåra, missade det mesta, och blev utskälld av expertisen.
– Fjantiga grejer, dundrade Claes Hellgren ursinnigt i går när Sand försökte knorra från kanten.
Zlatan har fortsatt trotsa experterna, fortsatt tro på sina grejer, och jag hoppas och tror att Louise Sand kommer göra detsamma.