Jag trodde aldrig fredagsfesten i Cloetta center skulle kunna toppas - då kom ett drama som gjort för ett filmmanus. Med Mattias Weinhandl och Andreas Jämtin i huvudrollerna och HV-sonen Pär Arlbrandt som den stora hjälten – för LHC.
Vad ska nu hända i Linköping på tisdag? Jag bara undrar.
En sak vet jag, i årets LHC har Roger Melin ännu en gång på sitt mästerliga sätt byggt ett lag med den starkaste av moraler. Ett lag som inte tycks sänkas av någonting.
Att tappa 2–1-ledning till 2–4 i ett kokande Kinnarps arena skulle fått vilket lag som helst i gungning.
Men inte Melins mannar. Inte den här kvällen.
I stället är flera av dem bättre än på hela säsongen. Backparet Daniel Rahimi och Linus Hultström alldeles lysande. Kedjan Jonas Almtorp–Johannes Salmonsson–Robin Figren likaså. Den sistnämnde som trampat så mycket luft hela säsongen har plötsligt, i de två senaste matcherna, varit i händelsernas centrum hela tiden.
För att inte tala om Lee Goren, som i Carl Söderbergs frånvaro blivit center. Jag förstår varför han trivs bäst där. Bra i fredags, en jätte på söndagen och 4–4-skytt i numerärt överläge.
Dramats godbit var Arlbrandts 2–1-mål, med Magnus Johanssons perfekta passning från egen zon, Arlbrandts lika briljanta mottagning och skott i krysset, just över Gustaf Wesslaus plock, där LHC läst på att HV-målvakten har sin största lucka.
Arlbrandts känslor för moderklubben är djupt begravda just nu, att döma av intervjuerna efteråt, där han högg vilt på både Jönköpingspubliken och Wesslau.
Jag tippade inför matchserien att båda lagen skulle ta var sin bortaseger så jag räknar inte ut HV än, men för första gången ser jag fördel LHC.
HV behöver få igång fler kedjor än Jasons Krogs offensivt – annars tar LHC det här.