- Det är nog det roligaste jag har varit med om. Plötsligt fick jag känna att jag är bra på något, säger hon
Vi träffar Kristin, som har ett kognitivt funktionshinder, intill löparbanorna på Vifolkavallen i Mjölby en tidig förmiddag. Isande vindar kryper innanför kläderna och trots att Kristin drar på en Akele-jacka utanpå Sya-jackan så huttrar hon lika mycket som vi andra. Vi bestämmer snabbt att byta träningsanläggningen mot ett kafé och varmt kaffe med dopp.
Kristin beställer en smörgås och slår sig ned vid ett bord mitt emot sin pappa Jan.
Han är med vid intervjun som ett extra stöd åt Kristin. Hennes funktionshinder har stoppat henne lite i utvecklingen. Under vår pratstund märks det inte alls, men det har inte alltid varit så enkelt för henne.
– Mina kompisar förstod inte riktigt att jag tänkte annorlunda, berättar hon. De växte ikapp de större barnen medan jag stannade i utvecklingen och plötsligt hade jag inga vänner kvar. Det var ingen som var stygg eller så, de behandlade mig bara som luft. Det var jättetufft. Jag kunde inte vara så glad som jag egentligen är.
Träningen blev en räddning. Kristin hade alltid hållit på med gymnastik för att träna sin motorik, men så blev hon sugen på att testa löpning också.
– Först var det mest för att fördriva tiden, men sen blev det bara roligare och roligare, säger hon.
Kristin hade läst första året på vård- och omsorgsprogrammet i Motala men kom sedan in på idrottsgymnasiet för personer med funktionsnedsättning i Bollnäs.
– Vi tränade tre gånger i veckan och ännu mer om man ville. Jag utvecklades i idrotten men framförallt var det ett lyft socialt.
I den vevan anmälde sig Kristin till sitt första löplopp, Lidingöruset för funktionshindrade. Fyra kilometer långt. Och det blev som sagt guldmedalj direkt.
– Jag hade väl aldrig trott att jag skulle kunna vinna! Det är det roligaste jag har varit med om. Jag var faktiskt ganska överlägsen i mål och då kände jag att jag minsann också kan något.
Och som Kristin kan! Sedan det där första loppet 2008 har hon sprungit åtskilliga tävlingar. Förra säsongen, 2013, blev hon svensk mästare på såväl 10 000 meter som 5 000 meter. Därtill vann hon SM i terränglöpning och hon har ett flertal svenska rekord på olika distanser. Dessa framgångar har dessutom lett till ytterligare utmärkelser. Nyligen fick Kristin ta emot pris som Östergötlands bästa kvinnliga handikappidrottare.
– Det kom ett brev hem där det stod att jag var kallad till prisceremonin, berättar hon. Det var kul. Man känner att man är värd något.
På senare år har Kristin börjat satsa på längdskidåkning som komplement till löpningen. Hon har egentligen åkt sedan hon var tre år gammal och känner sig hemma i spåren.
– Jag har kört Tjejvasan fyra gånger. Det roligaste med det loppet är att tävla med mamma. Vi kommer nästan alltid samtidigt, men om det är bra spår – ja då blir hon allt avhängd!
Numera är Kristin dock en etablerad åkare i tävlingssammanhang. Det har gått så bra i skidspåret att hon tidigare i våras fick ett överraskande telefonsamtal:
– Det var skidlandslagets förbundskapten som ringde. Hon frågade om jag ville vara med i VM i Otepää i Estland i slutet av mars. Det var ju inget att tveka på förstås.
Kristin ställde upp i tre distanser och tackade för förtroendet genom att ta bronsmedalj på 5,4 kilometer klassisk stil.
– Riktigt häftigt, säger hon. När jag var på väg in mot stadion så ropade de att jag körde för medalj. Det var en härlig känsla, och jag var inte ett dugg trött.
Tanken var att följa upp med ytterligare en medalj på 8,1 kilometer fristil, men det gick inte riktigt som planerat.
– Jag tog ett felbeslut och försökte gå om en annan åkare på ett dumt ställe. Jag ramlade och sen tog det lite för mycket kraft att gå ifatt. Jag fick nöja mig med fjärdeplats.
Därtill blev det en fjärdeplats i sprinten, en dryg sekund från bronsplatsen.
Kristin ingår i landslaget tillsammans med Helen Ripa, Zebastian Modin och Nils-Peter Kling.
De tävlar och åker på läger tillsammans. Vid ett av träningslägren i Torsby i höstas bodde de tillsammans med A-landslaget.
– Vi tränade och åt ihop med bland andra Charlotte Kalla, berättar Kristin. Hon är härlig. Alltid glad och ödmjuk – och så är hon bäst. Vi tog ett foto tillsammans och då verkade hon faktiskt mera generad än jag.
Förutom samvaron tycker Kristin mycket om träningen. Vid ett av lägren körde skidåkarna backträning på rullskidor längs en väg som lär vara norra Europas brantaste.
– Det var tre kilometers stakning uppåt – två gånger. Jätteroligt! Det är nog nästan enda gången som jag har blivit rejält trött, säger Kristin. Ju hårdare, desto bättre, tycker jag.
Det är en inställning som lär föra Kristin långt. Hon håller tummarna för att hennes gren ska återinföras på paralympics-programmet till 2018.
Till dess fortsätter hon att träna en till två gånger om dagen. Sedan hon slutade gymnasiet i Bollnäs och flyttade hem till Mjölby igen gör pappa Jan upp träningsschemat i samråd med skidlandslagets förbundskapten.
När vi skiljs åt ska Kristin ge sig ut på ett långpass i Södra spåret. Med sig tar hon bordercollien Chaplin.
För Kristin har träningen varit en stor hjälp i livet. Hon vill gärna vara en förebild för andra som har ett funktionshinder, men poängterar att man inte måste syssla med just idrott för att må bra. Det viktiga är att hitta ett intresse som man gillar och att få lite stöd.
– Vi som har en funktionsnedsättning kan bli lite frustrerade ibland om det är något vi inte förstår, säger hon. Då är det viktigt att det finns någon som hjälper oss så att det funkar bättre nästa gång, eller kanske nästa gång. Alla behöver någon som bryr sig om, men det är lite extra viktigt för oss.
Har du själv någon förebild?
– Ja, Charlotte Kalla. Och pappa! Han är bara bäst.