Förra lördagen sprang Carolina Johnson till sig ett EM-silver på 3000 meter hinder under Junior-EM i Eskilstuna. 19-åringen från Linköping har gjort en kometkarriär sedan hon började med friidrotten 2012 och efter insatsen i Eskilstuna är hon nu ett välkänt ansikte, även om hon själv inte riktigt vill erkänna det i villan hemma i Linköping.
– Jag känner mig inte som någon kändis utan jag är bara mig själv som jag alltid har varit.
Carolina kommer från en riktig idrottsfamilj där pappa Fredrik är en välkänd squashprofil. Storasystern tränar tennis och lillasystern fotboll, två sporter Carolina själv testat på tidigare.
– Jag har idrottat hela mitt liv. Jag höll på med både fotboll, hästar och tennis tidigare.
För tre år sedan bestämde hon sig för att testa friidrott och den mycket målinriktade Carolina har sedan dess visat sig vara en supertalang, men hon menar även att det ligger extremt mycket träning bakom framgångarna.
– Oftast blir det två pass om dagen. Familj och vänner stöttar mig jättemycket och framförallt pappa är en stor inspirationskälla. Men all press lägger jag på mig själv, det är ingen som pushar mig för hårt.
I våras var Carolina på träningsläger i Los Angeles och under ett lopp sprang hon 5 000 meter på 16.38, vilket var det bästa tiden någonsin från en kvinnlig löpare från Östergötland och den sjätte bästa tiden någonsin från en svensk junior. Ändå fokuserade hon på 3 000 meter hinder under Junior-EM i Eskilstuna och trots att Carolina är en vinnarskalle av stora mått är hon ändå stolt över silvret.
– Det är klart att jag alltid vill vinna men samtidigt är jag också nöjd med ett silver i ett så stort mästerskap. Nu är jag dock redan i tankarna på nya tävlingar.
Även om Carolina tidigare uppmärksammats medialt i Corren fick hon efter silvret i Eskilstuna intervjuas av SVT i direktsändning och det gav onekligen eko.
– Telefonen gick varm efteråt kan jag säga, säger Carolina och skrattar.
Nu väntar en resa till Spanien där hon ska tillbringa tid med familjen och samtidigt passa på att träna i behagligt klimat. Hon ska även springa ett lopp där nere, men mer som träning än tävling. Därefter börjar allvaret med start i Söderhamn 6-8 augusti.
– Då ska jag delta i Senior-SM för första gången, så det ska bli jättekul. Två veckor senare är det Junior-SM i Kalmar.
De som vill se Carolina tävla på svensk mark får passa på, för i slutet av sommaren flyttar hon till Los Angeles.
– Jag ska plugga business på University of California och samtidigt kombinera det med träningen.
Hur länge Carolina blir kvar i staterna vet hon själv inte, men till skillnad från de flesta svenskar som väljer att plugga på amerikansk mark slipper hon betala de dyra avgifter som man annars tvingas punga ut med. I stället har hon fått fullt scholarship (ett slags stipendium) som duktiga och lovande idrottstalanger kan få.
– När jag var nere i LA på träningsläger hälsade jag även på i skolan och det verkar jättebra där. Jag kommer att bo väldigt centralt så det ska bli riktigt härligt att springa morgonrundan vid Venice beach, säger hon och ler.
Precis som sin pappa är hon en väldigt driven person. Under gymnasietiden på Katedralskolan i Linköping bedrev hon ett UF-företag som gick ut på att hon höll föreläsningar om löpning för företag och även följde med personalen ut på rundor och coachade dem i löpningen. Att just ha många bollar i luften samtidigt är något som Carolina tycker är kul och givande:
– Dygnet har 48 halvtimmar som jag brukar säga så det finns tid att hinna göra saker.
En stor fritidssyssla för Carolina är att umgås med vänner. Att unna sig godsaker kan hon också göra utan problem.
– Jag tränar ju så pass mycket att jag mer eller mindre kan äta vad jag vill. Folk tror att vi löpare äter lite, men vi måste fylla på med mycket energi mellan träningarna så jag äter faktiskt ganska mycket.
Nu väntar alltså studier i USA på obestämd tid, men Carolina har redan siktet inställt på seniorlandslaget.
– Det är klart att jag vill tävla för det riktiga landslaget. Karin Torneklint (förbundskaptenen) hörde av sig och grattade efter silvret så det är kul att de har koll på vad man gör.
Med tanke på att hon redan nu är näst bäst på 3000 meter hinder i Europa efter bara tre år som aktiv borde seniorlandslaget bara ligga runt hörnet om hon fortsätter att utvecklas i samma tempo.