Då Sovjetunionen. Idag Ryssland. En union som blev 15 stater, och där den största av dem , Ryssland, nu upplever ännu en ny tid, med en ledare många anser vrider klockan tillbaka.
Till en hård, kall tid med en anspänning liknande den vi upplevde för 34 år sedan, fjärran det som skulle komma några år senare med Michail Gorbatjovs glasnost.
Vladimir Putin har som den dominanta ledare tagit en central roll i OS-arrangemanget. Inte som andra ledare brukar göra, nöjt sig med att säga några ord på invigningen, applåderat, och sedan tackat för sig. Här är en ledare som tar möjligheten OS ger att visa sig handlingskraftig och stark.
Ändå, hur stark, kontroversiell och omodern Putin än må vara – på den olympiska scenen, bland de ryska idrottarna, är förvandlingen total.
I stället för de så kuvade, allvarsamma och vemodiga sovjetiska idrottarna vi såg 1980 ser vi nu på invigningen en rysk inmarsch som mer påminner om ett flak med firande studenter.
Och det fortsätter på arenorna. Jevgenij Plusjenko och Alexander Ovetjkin är ytterligheterna. Nationalhjältarna hela landet följer året runt.
Plusjenko som släpper loss, hoppar, dansar och vickar på rumpan så en hel konståkningsvärld skriker av förtjusning – Ovetjkin som skämtar och skrattar i alla intervjuer och jublar över varje mål som gällde det OS-guldet.
Klart det gör intryck på fansen, på folket. Klart det förändrar dem. Plusjenkos och Ovetjkins inverkan på det ryska folket kan inte överskattas.
När Ovetjkin, med sin första puckberöring, gjorde 1—0 i torsdagens premiär mot Slovenien släppte han loss en hel hall i skrik, hopp och dans.
Och när Plusjenko åkte hem lagguldet åt Ryssland i helgen var det stående ovationer och en stolthet som lyste i ögonen på åskådarna. Lika starkt som sorgen lyste i dem som såg honom kliva av isen innan han ens inlett torsdagens kortprogram.
Det kändes i hjärtat att se och höra publikens besvikelse, det besvikna sorlet, alla tomma blickar, när Plusjenko chockartat plötsligt åkte av isen. Stoppad av den rygg som ställt till det för honom under vintern.
Det var roligt när jag talade med 19-åriga volontären Anastasia på flygplatsen, den absolut trevligaste volontären hittills för övrigt, och tog upp Plusjenko.
Som hennes ögon lyste upp.
– Ah, jag älskar honom! Jag tittar alltid! Han är så underbar. Så duktig och samtidigt så charmig.
– Det går inte att sluta titta.
Jag frågade henne om han var landets främsta idrottare enligt henne.
– Självklart! Vem skulle det annars vara?
Ovetjkin har andra fans. Som älskar hans spelstil, den så kraftfulla, granithårda. Hans målsinne. Och hans alltid lite tandlösa leende. En lirare svår att inte charmas av, både på och utanför rinken.
Jag förstår de som följer Putin och Rysslands utveckling med oro.
På OS-läktaren däremot, med landets idrottare för ögonen, gläds jag enormt å det ryska folkets vägnar.
Äntligen har de idoler – idoler av kött och blod, med en utstrålning att glädjas och inspireras av.
***
Jag blir så glad när jag ser Charlotte Kalla åka skidor i vinter. Vilken utveckling!
Mer bestämt, kraftfullt och smart än jag någonsin sett henne.
Silvret på 10 km klassiskt var enligt mitt tips. Så bra tyckte jag hon såg ut i skiathlonen i lördags. Däremot kunde jag aldrig ana att Marit Björgen skulle bli femma. Hennes ras sista två kilometerna är det mest överraskande hittills i OS.
Kallas avslutning desto mer imponerande. Att förlora mot Justyna Kowalczyk i klassisk stil i blytungt före är verkligen ingen skam. Tärendötjejen upplever sitt livs form och i Sotji-OS sitt livs mästerskap.
Jag tror inte det är slut än.
Med den här formen har Kalla kanonläge på 30 km nästa lördag.
***
Torsdagens höjdare i Olympic park: Amerikanske konståkaren Jeremy Abbott som föll handlöst i kortprogrammet. Slog i sargen, blev liggande i runt 20 sekunder, började gråta. Trevade sedan efter sargkanten, då publiken började klappa, han reste sig, började programmet igen. Och satte det klockrent och gick upp i ledningen efter tio åkare!
Om det jublades? Jovars.
Själv log jag med hela ansiktet.