Sebastian Karlsson har spelat i LHC sju säsonger. Det känns som 40. Som att han spelat här sedan klubben bildades 1976, ja som att det var han som bildade Linköping HC.
Maken till hjärta, ambassadör och pådrivare har jag aldrig skådat i den blå-vit-röda tröjan.
Jag förstår att Karlsson trivs i LHC modell 2016.
Hela laget spelar ju som vore de Sebastian Karlsson allihopa.
I varje byte, i varje närkamp, ger de allt och lite till, precis som tolvan själv.
När LHC spelar som bäst, när spelplanen följs till perfektion, så som den gjorde nästan hela matchen den här kvällen, då spelar hela lagmaskinen Sebastian Karlsson-hockey.
Med fart och ständig, intensiv press på motståndaren och maximalt hjärta i varje situation.
När Karlsson först, minuterna före nedsläpp, fick priset som årets spelare av White Lions och sedan följde upp det med att dryga minuten efter nedsläpp själv sätta 2–0, ja då var det i alla fall ståpäls på mina armar.
Då hade Andrew Gordon redan hunnit göra 1–0 och innan kvällen var över hade Växjö, regerande svenska mästarna sköljts över med 6–1.
Gordon ja, den här säsongen spelar till och med stjärnan, poängkungen, Sebastian Karlsson-hockey.
Det har vi aldrig sett i LHC tidigare.
Det är det som gör den här upplagan så speciell.
Det är därför jag tror det slutar med SM-guld.
Jag skrev det redan för några veckor sedan och ser ingen anledning att ändra mig. Årets LHC har en högstanivå som är den bästa jag sett i klubben. Som lag alltså. Enstaka stjärnor, enstaka formationer, har varit bättre, men som helhet har jag aldrig sett ett bättre LHC än detta när det spelar som bäst.
Inget lag vinner SM-guld utan att spela på toppen av sin förmåga och gör LHC det så blir det guld.
Andrew Gordon bara osar slutspel hela han. Vi har sett för många grundseriestjärnor passera i LHC genom åren, spelare som Jaroslav Hlinka och Jeff Taffe som briljerat i serien och sedan gömt sig när det hettat till i slutspelet.
Gordon gömde sig inte den här kvällen. Han ägde den.
Gjorde som sagt själv 1–0 och spelade sedan fram till Broc Littles 5–1 och Jonas Junlands 6–1. Däremellan svarade han för fyra tunga tacklingar, bland annat kvällens hårdaste mot Ville Karakas.
Lag med sådana poängkungar, som anför med såväl fysik som poäng, slutar ofta som vinnare.
Gordon och Karlsson var inte de enda LHC-arna som var bra.
På läktaren stod några av de bästa.
Jag har följt White Lions i alla år och sett få så högklassiga uppvisningar som denna kväll. Bara vid ett enda tillfälle hörde jag dem rimma på sitta, i samband med en Växjöutvisning, i övrigt bara ihållande stark sång i tre perioder. Kvalificerad sång dessutom, ofta med den nya ramsan om staden på slätten som ska ta hem guldet.
Spelare och fans – tillsammans var de starka.