Han fick Correns pris

74-årige Reino fick motta priset under fredagens Topp 100-gala och hyllades med rungande applåder.

– Det här var stort, sa en rörd Reino när han satte sig ner efter scenbesöket.

Tidigare i veckan var vi och träffade pristagaren på platsen där han gillar att vara som allra mest, i bågskyttelokalen ...

+++

Det är en måndag i november. Ute är det grått och trist, smått deprimerande. Men det är inget Reino Lehtonen reflekterar över när han trampar in på sin cykel vid Linköpings skyttecenter. Varje dag har sina möjligheter. Det går alltid att lära sig nya saker och du kan alltid förkovra sig som ledare.

Vi tar ett steg bakåt in i förrådet för att göra överraskningsmomentet något större. Här bland bågar och pilar väntar vi på att få träda fram och berätta för 74-årige Reino att han tilldelas Correns pris år 2013 för sitt glödande, stora arbete inom bågskyttet i Linköping.

Han kommer in i lokalen – och vi går ut ur förrådet.

Idrottens vardag blir plötsligt lite högtidlig med blommor och applåder. Rodnande kinder och tacksamma blickar.

– De här blir frugan glad över … och jag också. Tack så hjärtligt, säger Reino och bugar ödmjukast för blommorna och uppvaktningen.

Klubbkamraterna som samlats i lokalen ser på sina håll smått rörda ut. Deras lovord kring Reino och hans gärningar för bågskyttet har varit omfattande när vi informellt hört oss för om eldsjälen, som så många beundrar.

– Det här priset kan inte gå till en bättre person. Han betyder och har betytt så oerhört mycket för bågskyttet. Han kan allt, säger Niklas Winsth, ordförande i bågskyttesektionen av Linköpings Skytteförening.

Reino ler blygsamt.

– Nja, jag brukar säga till ungdom-arna att man inte ska lita på mig helt och hållet. Man måste vara kritisk ibland så att det kan bli en diskussion som leder fram till de bästa lösningarna. Sånt tycker jag är jättetrevligt.

Bågskyttesektionen i Linköpings SF är i dag välmående med över 100 medlemmar, stora som små. Anläggningen vid Trädgårdstorp är perfekt för ändamålet och varje tisdag strömmar det till nybörjare som vill prova på sporten, självklart med Reino som en av ledarna.

Men det har inte alltid varit så ljust och trevligt. I januari 2008 brann bågskyttarnas dåvarande ”hjärta”, anläggningen i Rydsskogen, ned till grunden och då var verksamheten nära att upphöra.

Endast Reino och några fåtal till blev kvar och kämpade.

– Det är nog bara jag och Per (Bengtsson) kvar från den tiden. Men allt lyfte ju när vi fick den här lokalen, den betyder så mycket för gemenskapen, säger Reino som under förmiddagarna ofta träffar några av de andra ”gubbarna” för att skjuta ett fång pilar, diskutera bågskytte, skratta – och inte minst dricka kaffe.

Han talar med finsk brytning, vilket berättar en del om hans bakgrund.

– Jag är född och uppväxt i Finland, mellan Åbo och Helsingfors, men flyttade till Sverige 1964. Min brorsa hade då varit i USA och fick inget jobb så han sa ”äsch, vi kan ju alltid åka till Sverige och lära oss språket”. Och jag hade inget speciellt för mig, så jag hängde på. Sen åkte han hem, men jag blev kvar.

Det var också i Sverige som han fick upp ögonen för bågskyttet. I jobbet som svetsare/plåtslagare kom han över en gammal båge för en billig penning och kärleken till sporten var ögonblicklig.

– Jag fascinerades direkt av lugnet. Du går liksom in helt i dig själv, som i en bubbla, om jag kan använda det uttrycket.

– Jag älskar också gemenskapen och att bågskyttet är så familjärt. Alla kan vara med, du kan komma hit med dina barn och träna samtidigt i samma lokal. Du kan diskutera detaljer med en tioåring, likväl som med en pensionär.

Han var själv riktigt lovande som aktivt tävlande bågskytt, men jobbet satte hinder för elitkarriären på fler än ett sätt.

– Jag åkte runt mycket till kärnkraftverken och min arbetsgivare sa hela tiden ”nu ska du vara där och där och där, så jag fick aldrig tiden att satsa”.

– Sedan råkade jag dessvärre ut för en arbetsplatsolycka 1988 och skad-ade ryggen, så jag blev sjukpensionär och det har förstås även påverkat mitt eget skytte. Ibland orkar bara ryggen med några pilar.

Men i sinnet finns det inget som stoppar Reinos passion för sporten och sedan många, många år fungerar han som coach/tränare och inspirationskälla för andra bågskyttar, unga som gamla, veteraner som nybörjare. Reinos närvaro är lika självklar i lokalen som pilarna.

– Jag är här nere på klubben sju dagar i veckan. Det är nog bara bröllop och födelsedagar som går före, men jag frågar alltid frugan om det är okej att jag åker iväg. Och det är det nästan alltid (skrattar).

Hur tycker du själv att en bra ledare eller tränare ska vara?

– Svårt att säga … men jag tror det är bra att vara ödmjuk. Att inte visa någon överlägsenhet, utan kunna anpassa sig och vara på individens nivå. I dag är det tyvärr svårt för föreningarna att hitta tillräckligt många ledare, får de inte betalt så kommer de inte. Sånt har jag svårt att förstå.

Reino tar sin båge och gör sig redo för att skjuta iväg några pilar. I dag känns ryggen okej.

– Bågskytte är till viss del en materialsport. En bra båge kan kosta uppemot 25 000 kronor, fast då håller den å andra sidan i tio år. Men materialet är inte det viktigaste. Jag kom ihåg själv hur jag i början kom hem och gnällde på bågen efter tävlingarna, men då sa frugan att ”nu går du och köper den finaste och dyraste bågen du kan hitta, så att du inte längre kan klaga på den”. Så det gjorde jag, och förstod då att materialet bara kan påverka till en viss grad, att den mentala styrkan är är ännu viktigare. Sedan måste du också vara fysiskt vältränad, för det tar på krafterna att stå och koncentrera sig under en lång tävling.

En fråga som jag bara måste ställa till en bågskytt; Hur hade du klarat dig med Robin Hood i Sherwoodskogen?

– Ha, ha. Några teleskopare (när du klyver en pil med en annan) hade jag kanske inte klarat av, men ett par harar till mat hade jag nog fixat om det behövts.

Reino sätter pilen i bågen, andas lugnt, drar tillbaka och låter sedan kraften göra sitt. Tekniken finns fortfarande där, precis som perfektionismen. Tio pilar senare ser han nöjd ut.

– Det får räcka. Nu är det dags för kaffe.