Först USA i kvartsfinalen, sedan Brasilien i semifinalen. Två coachsegrar signerade Pia Sundhage. Grattis till OS-medaljerna tjejer! De är ni så himla värda!
Vore Sundhage Lars Lagerbäck hade hon fått bragdguldet för det här, men nu är hon just Pia Sundhage så nu kommer bara kritiken bli något mildare.
Jag kritiserade Sveriges förbundskapten under gruppspelet, tyckte som många andra kritiker att det svenska spelet saknade linjer, att offensiven bara gick på chans.
Sen kom kvartsfinal och semifinal och visade ett helt annat lag.
Fortfarande utan offensiv, men nu med en defensiv som skulle få det att vattnas i munnen på defensivälskare som Lagerbäck, Mourinho – och mig.
Ja, jag älskar en tät defensiv. Inte match efter match såklart, men just när en stark offensiv möter en stark defensiv i ett mästerskap, så som vi många gånger sett Brasilien mot Italien i herrarnas mästerskap, så skapas en nerv, en David mot Goliat-känsla som jag älskar.
Jag minns en annan semifinal mellan Sverige och Brasilien, den brassarna vann med 1–0 i herrarnas VM 1994, då Tommy Svensson ställde upp en defensiv lika låg som Sundhages, om än inte lika tät.
Det är självklart så man ska spela mot överlägsna motståndare.
Sundhages Sverige har problem när laget måste föra matcher, då är offensiven för svag, men mot överlägsna motståndare har Seger & co visat sig oslagbara i Rio.
Backlinjen var alldeles lysande matchen igenom med Nilla Fischer och Linda Sembrant i mitten, Elin Rubensson till vänster och Linköpings Jessica Samuelsson till höger.
Mittfältet hade kontroll matchen igenom tack vare Sundhages drag att ha tre centrala mittfältare i Carolina Seger, Lisa Dahlkvist (vilken kyla från straffpunkten!) och Emilia Appelqvist. Hedvig Lindahl återigen stabil i spelet och hjälte i straffläggningen med två räddningar. Berömmer jag också Kosovare Asllani, Lotta Schelin och Stina Blackstenius, och det var de värda för sitt slit, så har jag berömt alla som startade.
Så bra var den svenska insatsen, alla höll samman som ett lag.
En tät defensiv av ett helgjutet, hårt arbetande lag – ja det var verkligen vackert.
Självklart kan det bli svenskt OS-guld nu, för den här defensiven finns inga begränsningar.
Tisdagens starkaste bilder var Susanna Kallurs tårar i TV3-intervjun efter försöken, då hon talade om de dubbla känslorna, att vara tillbaka på en stor arena efter åtta års skadeproblem men inte prestera så bra som hon hoppats.
Hennes årsbästa 12,91 hade räckt till semifinal, men det blev bara 13,04 efter ett försöksheat där hon tappade rejält andra halvan.
Jag hade noll förväntningar på Kallurs OS-start, ville bara att hon skulle komma helskinnad från Rio, men oj vad jag hoppas att hon fortsätter satsa nu.
Kapaciteten finns, det vet vi, och i en teknikgren som 100 meter häck, där hög ålder och rutin bara är en fördel, så kan hon hålla flera år till.
Så satsa vidare Susanna! Vi är många som vill se mer av dig.