Långt ut på vischan mellan de gyllengula sädesfälten på östgötaslätten har Linköpings fallskärmsklubb sitt tillhåll. En röd liten stuga med vita knutar fungerar som klubbhus. Det är så gemytligt det bara kan bli. Denna soliga augustidag har flera av klubbens medlemmar letat sig hit för att hoppa fallskärm och ha roligt tillsammans. När Corren rullar in på gräsparkeringen råder fullt aktivitet. Några hoppare seglar ner genom luften med sikte på en gräsplätt mellan åkrarna. Några andra förbereder sig och packar sina fallskärmar i väntan på att flygplanet ska bli redo att lyfta igen. Att Corren är på plats med både reporter, tv-team och fotograf beror på att vi vill ta reda på varför det finns en hel hop med östgötar som verkar älska att trotsa alla sina sinnen och gå emot överlevnadsinstinkten.
– Man måste vara lite galen för att komma på tanken att göra det här. Men känslan att hoppa är enorm, det är som att äga hela världen, säger Malin Ek.
Hon sitter tillbakalutad i en solstol med keps och ett par stora svarta pilotbrillor med blicken spänd upp i luften för att titta till de hoppare som är på väg ner. I handen har hon en walkie talkie för att kunna kommunicera med flygplanet för idag är det nämligen hon som är hoppledare och har hand om allting som händer på hoppfältet.
Linköpings fallskärmsklubb har genom åren varit framgångsrikt i tävlingssammanhang. Förra året tog trion Anders Carlsson, Patricio Matta-Salgado och Tony Månsson sitt fjärde SM-guld i rad i precisionshoppning för lag. På årets SM som avgjordes i slutet av juli blev de tvåa. I klubben finns också formationshopparna Åsah Helenius och Elisabeth Wetterlund. I ett lag tillsammans med två andra tjejer från en klubb i Västerås deltog de i formationshoppning i VM i Dubai 2012. Förra året tog de brons på SM.
Dessa nyheter går det flesta förbi. Fallskärmshoppning är en sport i marginalen. Perfekt för Correns testpatrull, precis vad vi är ute efter i vår reportageserie.
Jonas Fransson kommer knatandes på gräsgången precis efter att ha landat efter ett tandemhopp med en blivande brudgum fastspänd på magen. Jonas är en meriterad hoppare med fler än 1 800 hopp i ryggsäcken. Han är tandempilot, kursledare och instruktör i Linköpings fallskärmsklubb. Nu ska han ta sig an Correns reporter. Han lägger vant ner fallskärmen på en gulblå presenning och viker ihop den systematiskt.
– Allt här är väldigt noga uttänkt. Jag ska inte oroa dig på något sätt… men man kastar ändå ut ett paket med tyg i en luftström i 200 km/h…, säger han och flinar.
Klumpen i min mage som varit ganska liten tidigare under dagen har växt ut till en riktig bumling. Det känns viktigt att se på när Jonas packar fallskärmen för att förstå hur den vecklas ut. Omedvetet ploppar en fråga upp, den känns oerhört relevant för stunden.
Hur ofta händer det att hoppare dör?
Det är hoppledare Malin Ek som ger det lugnande svaret när hon pustar ut efter att den här omgångens hoppare har landat.
– Inte alls ofta. Senaste dödsfallet var 2011. Innan dess var det en som dog 2005. Det är ingenting som hör till det vanliga. Det är faktiskt inte så farligt att hoppa fallskärm. Det är farligare att gå ut och ta en promenad. Även om det är en extremsport och du faller i 200 km/h mot marken, men det finns ett oerhört högt säkerhetstänk runt sporten. Just det extrema i sporten har gjort att det måste vara så, säger hon.
Jag börjar nästan må lite illa över vetskapen att jag snart ska slänga mig ur ett flygplan på 4 000 meters höjd. Malin står mest och njuter.
Vad är det som är så roligt med allt det här?
– För det första är det gemenskapen. Vi är som en liten familj som alla undrar vad man skulle göra om man inte hoppade fallskärm. Jag har glömt bort vad jag gjorde på helgerna innan. Det här tar nästan upp all min fritid. Jag har svårt att tänka mig någon annan grej att ägna mig åt. Känslan är att det här är vår lilla sommarstuga som vi åker till. Det låter som att vi inte har något liv men vi tycker att vi har världens bästa liv. Det är en livsstil. Vi lever för det här.
Malin Ek kommer från början från Vetlanda. Linköping var den närmaste fallskärmsklubben och nu är hon – som ni förstår – fast.
– Jag hade en crazy dröm om att kunna flyga, människans äldsta dröm, så den tänkte jag att jag skulle uppfylla. Sen träffade jag min pojkvän i klubben. Nu har jag flyttat till Stockholm men det här är det enda klubben jag kommer vara med i. Jag kommer inte åka till någon Stockholmsklubb och gå med, jag har varit där och hoppat och det är jättetrevliga klubbar. Men det här är hemma. Jag vill inte svika min hemmaklubb, säger Malin.
Jonas är klar med packningen av fallskärmen. Nu saknas bara rätt kläder och sele innan det är dags att kliva in i flygplanet för avfärd. På sidan av klubbhuset finns allt en hoppare behöver. Overall, mössa och sele. Hjärtat slår volter. Hjärnan går på högvarv och ögonen vet inte var de ska ta vägen. Kroppens funktioner har insett vad som är på väg att hända.
Man går igenom hela känsloregistret...
– Ja, det är en liten spärr man är tvungen att gå över, det är ju emot alla sinnen att hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan. Det är en liten spänning i att sitta i planet och vara förväntansfull. Den där spänningen höll nog i sig i en hundra hopp i alla fall. Som det är nu sitter man väl kanske och sover i flygplanet upp, nu är det inte så spännande längre om det inte är något nytt man ska testa, säger Malin Ek.
Klubbens flygplan, ett vitt Gippsaero GA8 Airvan, är startklart. Linköping fallskärmsklubb delar Skärstad flygfält med Motala flygklubb och startbanan är en smal och lång gräsyta inklämt mellan sädesfälten. Vädret för flygning och hoppning denna dag är perfekt. Soligt och klart. Det lilla propellerplanet skumpar iväg med ett ryck över grästuvorna och kommer snabbt upp i hög hastighet. Vi är sju hoppare som har trängt ihop oss på golvet i utrymmet bakom piloten. Sakta men säkert stiger vi mot vårt mål – 4 000 meter. Motala blir bara en liten fläck, Vättern breder ut sig som ett stort blått täcke, i det andra fönstret skymtar vi Göta kanal, Ljungsbro och Bergs slussar. Östgötaslätten är verkligen extremt platt. Vi ser överallt utom till Linköping. Ett stort moln har lagt sig över staden och molnets mörka skugga gör att vi inte kan se varken husen eller kyrktornet.
Så plötsligt tänds den gröna lampan och piloten säger att vi nu nått rätt höjd. Dörren skjuts upp och alla känslor som jag försökt trycka tillbaka bara väller ut och jag blir nästan stirrig. Nu finns ingen återvändo. Bara sekunder senare faller vi i fritt i 200 km/h. Alla jobbiga känslor har ersatts av ett fantastiskt lyckorus och endorfiner som gör allt för att nå varenda liten cell i hela kroppen. Hoppet varar i en minut men det känns som en evighet. Som om tiden står stilla. Jag kan bara hålla med Malin Eks ord. De säger allt och får avsluta allt.
– Det här är något att alla borde göra hur rädd eller höjdrädd man än är. Det är en annan grej när man är på 4 000 meter. Man har ingen referens gentemot marken. Vågar man inte stå på en stege kan man fortfarande hoppa fallskärm. Man tappar uppfattningen om hur högt upp man faktiskt är. Jag är livrädd för att stå på stegar men på 4 000 meter är det som att ha en tavla under sig. Man ser inte höjden, berättar hon.