Jag minns den där söndagskvällen. Det var sent, runt midnatt, matchen gick i Brasilien och tv-sändes på någon liten kanal, SVT24 tror jag. Jag satt som klistrad, tänkte: "Helsicke så bra de är de där grabbarna. Det är alltså de som kommer ta över efter Bengan boys."
Det var UVM-finalen 2003 jag såg. Med 21-åringarna Kim Andersson, Jonas Larholm och Fredrik Petersen i laget.
De vann då, de tog det historiska guldet, Sveriges första UVM-guld. Ett guld Staffan Olsson, Ola Lindgren och de andra i Bengan-generationen aldrig tog när de fick sin finalchans i mitten på 80-talet.
Andersson, Larholm och Petersen visade att de var den nya gyllene generationen.
Och jag jublade hemma i soffan. Tyckte det där guldet var hur häftigt som helst.
Sedan dess har jag väntat. Och väntat. Och väntat.
Väntat på den gyllene generationen i A-landslaget.
Nu är den redo, nu har den läge igen.
I morgon kan Andersson, Larholm och Petersen skriva historia igen, vinna ännu ett guld deras tränare Olsson och Lindgren aldrig vann.
I morgon kan Sverige vinna sitt första OS-guld i handboll.
Hade någon sagt det till mig den där natten 2003, att Kim och några till av guldkillarna skulle spela OS-final 2012, skulle jag sagt:
- Absolut! För det här laget finns bara en gräns. Himlen.
Hade någon frågat mig för ett år sen, ett halvår sen eller en månad sen, så hade jag skrattat och svarat:
- Aldrig.
Nu står vi här alla tvivlare, tystade för alltid, med ett svenskt lag det sprutar vinnarmentalitet kring, ett lag med god chans att ta OS-guld.
Vinnarskalle, begreppet som inom hockeyn ofta används som en ursäkt för att bete sig som en idiot mot allt och alla - aldrig har jag tänkt mer på det än i går när jag stod mitt emot Magnus Jernemyr i mixade zonen.
En gentleman och ett monster i en och samma person.
- Det blev tyvärr inte så hårt som jag hade hoppats, sa han och tindrade lite, och då menar jag lite, med ögonen.
Annars iskall lugn blick hela samtalet. Helt nedvarvad tio minuter efter matchslut, som vore han nyvaken.
Lika snabbt varvar han upp. Från gentlemannen alla gillar och respekterar, som klappar hand med alla motståndare före matchen, och många gånger under matchens spelavbrott, till monstret som sänker motståndare så brutalt som läget kräver.
Alltid med samma syfte:
- Det viktigaste var att vi vann. Allt annat var oviktigt där ute.
Vinnarskalle någon?
En vinnare på alla plan säger jag.
En annan vinnare är Kim Andersson. Överallt har han visat det. Överallt utom i A-landslaget. I år har han sitt livs säsong bakom sig, som första svensk någonsin vald till bundesligas bästa spelare.
Hur det än går i morgondagens final har han nu visat sitt bästa även i landslaget. Han har burit laget, varit det största hotet och stått för oändligt många fina framspelningar. Mot Ungern blev det fem mål, bland annat det viktiga 26-24 i slutskedet.
Mattias Andersson har också haft en strålande säsong i Tyskland. Vald till ligans näst bäste spelare, alltså dubbelt svenskt i topp, efter en säsong med 40 i räddningsprocent i Flensburg.
Ändå finns vi som tvivlat, som trott Johan Sjöstrand var enda alternativet, eller i alla fall det självklara.
När Andersson startade mot Ungern, efter Sjöstrands jättematch mot Danmark, var det därför många ögonbryn som lyftes mot Londonhimlen.
De åkte snart ned. Andersson visade tvivlarna, visade att Sverige precis som Bengan boys tid har det bästa segervapnen av alla: två starka målvakter.
- Staffan och Ola sa att det säkert skulle bli mycket skytte från nio meter. Därför valde de mig, sa Andersson som höll med om att det är hans främsta styrka som målvakt.
Sedan fick han gång på gång förklara den sista räddningen och hur segern kändes, och om Jernemyr höll igen med smajlen sken Andersson som en sol:
- Det måste upplevas, det kan inte beskrivas.
Med tanke på fredagens segerjubel, då svenskarna precis som mot Danmark var vilda och till slut låg på planen och kramades och kramades, är det svårt att föreställa sig hur det kommer se ut om det blir guld i morgon.
Bara det är tillräckligt svårt att föreställa sig, att Sverige kan vinna OS-guld i handboll i morgon.
Men så är det - den gyllene generationen är redo.