Så fort de visar sig, danskarna, sätter mitt hjärta fart, då är det som om blodkropparna där inne sjunger "vi er røde, vi er hvide", en sång lika vacker varje gång, varje mästerskap.
Jag minns när det började.
Det var sommaren 1984, jag var tolv år, och lirare som Michael Laudrup, Preben Elkjær, Frank Arnesen och Morten Olsen charmade fotbollsvärlden och lekte sig fram till EM-semifinal. När de sedan två år senare bjöd på ett magiskt VM-gruppspel var jag såld.
Jag visste inte då vad jag vet i dag, att kärleken var för resten av livet. Spelgeniet Laudrup, målkungen Elkjær, liraren Arnesen och mittbacksstrategen Olsen - aldrig kommer jag glömma dem, aldrig kommer jag sluta bry mig om Danmark i mästerskap. Olsen är fortfarande kvar där, nu grånad, 62-årig förbundskapten, och hans lag är sig likt, lika fascinerande underhållande som vanligt, som om det sitter i det rödvita blodet att spela attraktiv fotboll.
Gårdagens möte med Portugal var inget undantag. Portugal till tidig 2-0-ledning, dansk kvittering med tio minuter kvar, och portugisiskt avgörande bara tre minuter före slutet. Trots förlusten finns alla möjligheter till danskt avancemang på söndag. Att möta redan klara gruppsegraren Tyskland måste vara en fördel jämfört med Holland och Portugal, som båda har chansen kvar.
Jag vet i alla fall vilka mitt hjärta kommer slå för.
Den som inte tror Tyskland vinner EM räcker upp en hand.
I lördags såg vi den tyska maskinen, seger mot Portugal trots halvdant spel - i går den tyskavärldsklassen, med två superframspelningar av Bastian Schweinsteiger och två supermål av Mario Gomez när Holland besegrades.
Gissa om övriga EM-lag darrade framför sina teveapparater. Dock inte Holland.
De darrade på planen.