Tatueringar och liniment. Det var självklara attribut när det för första gången anordnades en tävling i armbrytning i Skänninge.
Smash Arms hette tävlingen och nog drämdes en och annan arm i bordet under en intensiv, spännande och het lördag i Trojenborgsskolans aula.
När Corren kom dit en timme in i tävlingen hade syret i lokalen för länge sen tagit slut. Fönstren stod vidöppna men inget hjälpte när ett 70-tal armbrytare från stora delar av landet samlades för att göra upp om segrarna.
Linimentdoften låg tät och var man än vände sig kunde man se tatuerade armar, ryggar och nackar. Den ena häftigare än den andra.
-- Och sen finns det vi som inte vågar, sa Daniel Augustsson och skrattade.
Han är Skänninge Arm-brytarklubbs ordförande.
Den här dagen var Daniel även domare, organisatör av tävlingen och deltagare.
Han stod i kapprummet drygt halvvägs in i tävlingen och tryckte i sig en köttbullemacka.
-- Det är det första jag äter i dag. Och snart ska jag upp och bryta.
Han medgav att det förstås inte var den ultimata uppladdningen inför en tuff tävling men förklarade att det viktigaste av allt den här dagen var att tävlingen flöt på utan problem.
-- Det här är vår första tävling någonsin och om bara två månader ska vi ha SM med drygt 250 deltagare här. Den här tävlingen är ett oerhört viktigt test för oss.
Lite lugnare var det för två av klubbens juniorer, Robin Lundgren och Tobias Andersson.
Båda spås en framgångsrik karriär inom armbrytningen och visade det med eftertryck i hemmatävlingen genom att gå till två finaler. Och båda gånger mötte de varandra!
I juniorklassen under 60 kilo slogs de om segern både med höger och vänster arm och den här tävlingen stod Robin som segrare bägge gångerna.
-- Alla kan ha en dålig dag, sa han tröstande till Tobias och klappade honom på axeln.
-- Han lurade mig i finalen i vänster, suckade Tobias.
-- Ja, och du gick på det, retades Robin.
Hur han lurades blir för krångligt att förklara, men det var en teknisk fråga hur man startade matchen.
Men inga hard feelings dem emellan även om det inte gick att undgå att Tobias var lite besviken över förlusterna.
-- Jag brukar ju ta honom på träning, sa han och skakade på huvudet.
Att Robin Lundgren hamnade i sporten har en naturlig förklaring:
-- Pappa har tävlat tidigare och tog med mig till lokalen.
Hans pappa heter Timmy och passade på att göra comeback i hemmatävlingen. Väl där imponerade han stort och lekte hem sin klass där "före detta" aktiva och rena nybörjare kämpade mot varandra.
Tobias Andersson hade en annan förklaring till varför han började med armbrytning.
-- Jag hatar lagsporter. Där får man ju en massa medaljer och pokaler utan att ha gjort sig förtjänt av det. Här är det ju bara man själv och ingen annan som täv- lar . . .
Hemmaklubbens facit var en imponerade läsning när alla klasser avgjorts. Fem guld, sex silver och sju brons är inget annat än en succé.
Peter Calén
Reporter
0141-23 95 15
peter.calen @corren.se