Sverige är populärt. För sin öppenhet. Nu menar jag inte att politikerna promenerar bland folket och att det fria ordet härskar i landet. Det är väl i och för sig okej, men vad jag menar är lite mer jordnära. Som en presskonferens med svenska skidåkare.
Världens bästa slalomlandslag, både på herr- och på damsidan, sägs det.
Jag lovar att de är få nationers journalister som missar en sån grej. Det känns som man hamnat på en popkonsert. Det trycker från alla håll.
Men det är vänligt tryck. Knuffarna kan upplevas som en kärleksförklaring.
Och det är egentligen inte så underligt. Ett hjärtligt bemötande smittar av sig. Världsmästare eller inte, guldmedaljör eller silvermedaljör - spelar ingen roll: det alpina landslaget stormar emot oss med en sagolik charm och öppenhet. Och med en vänlighet så man nästan får för sig att de tycker det är trevligt att vi är där.
Så känner även tyska, finska, norska, amerikanska, slovakiska, slovenska - ja, alla journalister som bevakar VM i Åre.
Jag får höra berömmet efter varje presskonferens.
Det får mig förstås att undra var i skillnaden ligger. Jag tänker på fotbollslandslaget, på VM i Tyskland och det mest förnedrande bemötande jag upplevt under alla mina år som sportjournalist?
Kanske något för någon på Linköpings Universitet att göra en avhandling om?
Jag rekommenderar en eventuell student att börja forskningen med landslagsledningarna och presscheferna.
Skulle inte bli det minsta förvånad om avhandlingen fick sitt svar redan där.
Som alla säkert förstår föredrar jag Jens Byggmark före Zlatan, Anja Pärson före Henke Larsson och Maria PH före Fredrik Ljungberg.
Det är skillnad på svenska idrottare och svenska idrottare, om jag säger så.
Och det hjälper onekligen med lite vänlighet och tillmötesgående en stressdag. I går var jag på jakt efter Pillan, ni vet Pernilla Wiberg som är analytisk till förträfflighet på teve under Åre-VM, hade även två presskonferenser inbokade: med slalomlandslagen, tjejerna och killarna.
Och en personlig intervju med Byggmark som ni kan läsa på lördag.
Lägg till en vild jakt efter någon krog vid Åreskutan som sände LHC:s match mot Färjestad.
LHC är ju inne i ett viktigt skede i elitserien. Minst sagt.
Och det vi fått se efter landslagsuppehållet är inte så pjåkigt. Tajtare försvarsspel och en aggressivitet som lovar god fortsättning.
Och en poäng mot Färjestad var inte så illa.
Tyckte LHC tog över i andra perioden och Jonas Junlands schabbel när Pelle Pressberg snodde pucken från honom och spelade fram Jonas Höglund till 1-2 hörde inte till det rättvisa i idrotten.
Niklas Perssons solonummer till 2-2 måste ha gett honom självförtroende. Det var ingen klockren backhandspuck som gled in under Heino Lindberg, men förspelet var tjusigt. Och mål blev det.
Spelet i numerära överlägen är fortfarande ett problem även om Tony Mårtensson gjorde sitt andra mål i numerärt överläge. Det är stressigt och trögt, omständligt och ineffektivt.
Är det verkligen så svårt att få in en spelare att skymma målvakten?
Taktiskt har LHC lyft sig flera klasser. Visst fick vi se en och annan blindpass - oj,oj,oj Tony Mårtensson - men spelet i egen zon har förbättrats avsevärt.
Sami Torkki gör ett tungt jobb och med Ratislav Stana har laget fått en målvakt att lita på. Jag är även imponerad av juniorbacken Calle Gunnarsson. Och av Niklas Perssons kreativitet.
Men isens mest briljanta spelare hittade jag i Färjestad: Peter Nordström, vilken skridskoåkning.