Det blev spännande och tårfyllt. Och överraskande. Vem är Maria Pietilä Holmners? Jodo, hon har varit med ett tag. Hon är 20 år i dag men redan som artonåring var hon talangen som skulle ta över efter Anja Pärson.
Så i fjol vann hon JVM-guld i slalom.
Och i går...ja, ni såg förstås själva hur hon bräckte både Anja och Anna Ottosson och tog ett sensationellt VM-silver.
Bara österrikiskan Nicole Hosp var vassare denna kylslagna kväll i Årebacken.
Och som hon åkte. Aggressivt, stilfullt och effektivt. Backens elegant.
I målfållan lockade hon fram alla känslor som går att locka fram när termometern visar minus 20 grader och långkalsongerna börjar kännas som frusen pansarplåt över ben och häck.
Men hennes glädjetårar lockade i alla fall fram lite fukt ur mina ögon. Det var rörande att se hennes glädje.
Maria PH visade framtiden redan i sitt första åk och hade tryggt placerat sig precis mellan Anna och Anja, 29 hundradelar efter ledande amerikanskan Julia Mancuso, inför den andra rundan.
Att framtiden sen skulle komma så snabbt var överraskande.
Anja satsade allt i andra åket. Mellantiden visade en ledning på 63 hundradelar men efter 1,49 minuter in på åket försvann hon i ett snömoln.
Och straxt efter stod Maria PH som ledare i tävlingen.
Hosp petade bort henne, men varken Mancuso, Sarka Zahrobska eller Genevieve Simard klarade att ta silvermedaljen från svenskan.
Det kan låta elakt, men det kändes på något sätt rättvist att kvällen blev Marias. Visst hade jag unnat Anja hennes fjärde raka guld och alla vackra ord som sedan skrivits om henne i historieböckerna. Jag hade unnat henne att småleende följa debatten om det är hon eller Ingemar Stenmark, eller någon annan som är Sveriges bästa idrottare genom tiderna, om hon stått där med ett guld till.
Men då hade Marias VM-silver kvävts av ännu en Anjaseger och Maria PH var värd mera den här kvällen.
Än är inte VM slut föra Maria PH. Hon har slalom kvar. Och som sagt, i fjol vann hon JVM i den grenen.
En het outsider? Eller?
Själv tror jag mer på Anja i slalom på fredag. Nu lyser det revansch ur hennes ögon. Det kommer att gå undan mellan käpparna och något säger mig att Tärnabytösen kommer att vara den i särklass snabbaste efter de båda åken.
En revanschsugen Anja är det bästa en publik kan önska sig.
I går slog inte bara kylan till igen, den slog även igenom termobyxorna. Med blossande kinder var jag att likna med en nyöppnad isglass när jag tidigare på dagen kom till mitt lunchmöte med Stefan "Myran" Gustavson.
Ni minns väl honom?
Han var med vid förra krisen.
Ja, han var en del av krisen.
Då handlar det om Linköpings HC.
Intervjun får vänta till torsdagstidningen, men jag kan berätta att han mår bra. Myran vet också hur spelarna i LHC mår. Han har liksom varit med själv. Varit i samma pinsamma situation som dagens LHC-spelare så att säga; med tränarbyte, utklassningsförluster och ett försvinnande självförtroende.
Den gången blev det kvalserien för LHC. Men då hade Myran redan slängt av sig lagkaptensbindeln och flytt sin väg.
Han säger att han än i dag ångrar sitt beslut den gången.
Men som sagt, det återkommer jag till.