Jag har inte ord som räcker. Anja Pärson får ursäkta, återkommer när pulsen är normal och när hjärtat kommit på rätt plats igen.
Jag kan säga så mycket: Åre dansar, Åre sjunger.
Och i Åre flödar ölen som vi vore på en oktoberfest i Tyskland.
Det började redan på förmiddagen. Dimman drog in, dimman drog bort och mellan dimtussarna stod en ålderman och bet på sina skidhandskar.
Nervöst tuggande.
Ni kanske såg Patrik Järbyn på teven?
Jag tror nog att ett brons kan smaka lika bra som ett guld. Allt är beroende av vem som vinner medaljerna.
Det är nästan i fräckaste laget att låta en herre gå först. Men allt är sagt om Anja. Hon är bäst, hon är VM-drottning, hon är oslagbar och finns det några moln som orkar med kraftpaketet från Tärnaby ligger hon där och i mina tankar stakar ut nästa guldrace, storslalomen på tisdag.
Att Anja kan det visste vi. Och det riktigt lyser storslam ur ögonen på henne.
Mer överraskande är en misshandlad 37-årings revansch. Ja, inte fysiskt mörbultad av inkompetenta ledare, men väl genom ett psykiskt ingrepp när de plockade bort honom ur landslagstruppen i våras av ett så simpelt skäl som åldern.
Här fanns inget hjärta när Patrik fick pröjsa sina träningsläger och tävlandet själv. Han nämner inga siffror men uppskattningsvis kostade det honom att par hundra tusen kronor att få bevisa att han fortfarande står i en klass för sig när det gäller fartgrenarna bland svenska herrar.
Och direkt i säsongsstarten 2006 gav han landslagsledningen bakläxa, tog sin första pallplats i världscupen på åtta år när han blev trea i super G i Lake Louise.
Patrik har även en VM-medalj sedan tidigare. Ett silver från Sierra Nevada. Det var elva år sedan.
Med hundradelarna på sin sida och med ett känslouttryck i både kropp och ansikte som nästan lockade fram tårar var bronset hans efter en påfrestande lång väntan i målfållan.
VM-brons, 37 år ung.
Jodå, hans namn kommer att lysa i resultatlistan som den äldste som stått på en prispall i alpina VM.
Själv var jag i extas.
Järbyns störtloppsbrons fick mig att småhoppa i snön ner för målområdet. Och jag kan intyga att snön är aggressiv. Det sa bara svisch så låg jag där på ändan och gjorde en sälen, fast tvärt om.
Patrik har aldrig tvivlat på sig själv. Han har många gånger försökt få oss att tro att det varit med självaste världens bäste fartåkare vi snackat, ordglad och med ett självförtroende som fått åtminstone mig att le ibland.
Efter målgången i går var han besviken. Sur som en citron och uppgiven som hela den österrikiska truppen som fortfarande är utan guld.
Patrik menade att han hade ett snabbare åk på gång men missarna blev för många. Jaha. Även ett bra självförtroende kan svikta i väntan på medalj.
Före VM sa Järbyn att det var hans sista säsong.
I går svävade han på målet.
Killen är ju bara 40 till OS i Vancouver 2010.
Det är sen eftermiddag. Uppståndelsen har lagt sig. Efter att ännu en dag ha fått tagit kung Carl-Gustaf och drottning Silvia i sin famn har Anja hunnit kissat till dopningskontrollanternas förtjusning, hon har klarat av den internationella presskonferensen och sitter nu med den svenska pressen. Det är den mysigaste av Anjor vi ser framför oss.
Hon talade om kyla och teknik, om det historiska att ha tagit VM-guld i den alpina sportens alla grenar och om barn och mognad, om sina idoler som hon nu har gått förbi och om storslalom och slalom som nu väntar.
Barn?
Nej, nej, det är inte aktuellt för Anja. Inte för stunden. Det var barnboomen bland kompisarna hon berättade om. Hur umgänget med barnen och kompisarna fått henne att tänka på annat mellan tävlingarna.
Och nu väntar en ny backe och nya grenar. Nu sticker farttjejerna i laget och in kommer teknikåkarna.
Bara Anja består.
Jag vet inte hur det kommer att sluta. Och Anja själv vågar inte riktigt tro på det omöjliga. Men blir någon förvånad om hon vinner även storslalomen och slalomen?
Vem kan sen mäta sig med henne som Sveriges bästa idrottare genom tiderna?