Plötsligt vände allt. Den deppargrå himlen blev vinterblå. De vita kinderna blev röda.
Regnet blev snö och Anja Pärson blev en vinnare igen.
Jag har nog aldrig varit så känslosam som jag var i dag, sade en djupt lättad guldmedaljör som lät tårna fylla ögonen efter målgång.
Hon försvarade sin VM-titel från Bormio för två år sedan, och hon gjorde det med ett super-G-åk som var så super att konkurrenterna tycktes stå stilla.
Hon närmade sig varje port som om den vore en dödsfiende.
Hon skar nedför branten högt upp i fallinjen med kraft och pondus som om hon skulle klyva berget.
Än en gång visade Anja Pärson vilken mästerskapsåkare hon är.
Det är ju som en sådan folk runtomkring ser mig, men själv ser jag mig inte som så stark på stora mästerskap. Tvärtom var jag riktigt nervös i dag.
Men på något sätt har jag det som behövs, sade Anja Pärson.
Det har hon, och hon vann sitt välförtjänta guld utan misstag.
Det var attack, det var på gränsen, det var helt enkelt ett fenomenalt skickligt åk i den tekniskt mycket krävande super-G-nedfarten.
En pist definitivt inget för nybörjare. Det var svängigt och svårt, när Åre denna femte och första tävlingsdag förvandlades till ett vintrigt vykort.
Med startnummer 24 gick hon upp i ledning med en halvsekund och från målfållan kunde hon se favoriterna, Lindsey Kildow, Julia Mancuso och Nicole Hosp köra bort sig. Till slut återstod bara ett namn, Renate Götschl, hon var precis bakom vid en av mellantiderna och tappade i slutet.
Därmed stod Pärson som segrare med 32 hundradelars marginal till tvåan Lindsey Kildow, USA, och 53 hundradelar före österrikiskan Götschl.
Nu huttrar jag, sade Anja Pärson ett par timmar efter målgång, då hon skålat i champagne och svarat på tusen frågor.
Men vid start värmde solen.
Anja Pärson kom till Åre med karriärens värsta mardrömssäsong i ryggen.
Med knäproblem och materialtrassel och inte en enda seger. Med över 20 tävlingar bakom sig utan seger.
Jag åkte hem till Sverige med sådana tvivel inom mig och med sådana svårigheter bakom mig.
Det har varit buttert och förbannat och till slut visste man inte vad man skulle göra.
Eller rättare sagt, tränarpappan Anders Pärson visste.
Han känner mig och vet som är bäst och beslutet att inte köra sista tävlingen före VM och i stället åka hem, visar vilken stark coach jag har i pappa, sade Anja.
Han har suttit många kvällar med mina pjäxor och när jag var och hälsade på min syster i Umeå i tre dagar, ringde han inte en enda gång.
Jag kopplade av, jag var på födelsedagsfest, jag träffade vänner och jag sov till och med middag på eftermiddagen. Det brukar jag aldrig göra, förklarade energiknippet Anja Pärson den harmoni som återigen förde henne upp på VM-pallens guldsteg.
Nu har hon fem VM-guld, ett silver och ett brons och det är ett VM-facit lika fantastiskt som Ingemar Stenmarks.
Det här är det bästa jag gjort tillsammans med OS-guldet, sade Anja Pärson och det var armarna upp i luften, det var knutna nävar, det var tummar upp och tungan ut och plötsligt var Sälen i Åre när hon gled på magen i målfållan i sin osköna men glädjespridande målgest.
Hon beskriver åket som "speedy i hoppen, taktiskt och så aggressivt som jag bara kunde".
När allt satt där uppe i början, redan i andra porten, då försvann nervositeten och jag var grymt fokuserad.
Men det är klart jag var osäker före, eftersom jag inte åkt på länge och egentligen inte hade tävlingstempo i kroppen.
Guld i första VM-åket, då kanske du är nöjd nu?
Tja, jag kanske borde relaxa och ta det lugnt men nej, nu sätter jag bara ännu större press på mig själv för att lyckas i de andra tävlingarna också.
För de andra svenskorna gick det inte alls. Frida Hansdotter blev näst bästa svenska på 30:e plats, Nike Bent körde ur, Jessica Lindell-Vikarby gjorde en jättemiss och blev 34:a.