Han säger:
-- Jag tränar extra varje dag. Jag måste.
I en islada i Arboga laddar Aleksandrs Semjonovs, 29, inför OS. Det var inte här han hade tänkt sig att förlägga uppladdningen.
Det var inte här han tänkt att bo eller spela, och det var inte i IFK Arboga -- i allsvenska fortsättningsseriens södergrupp -- som Aleksandrs Semjonovs hade hoppats hamna.
Men det var så det blev.
Han hade spelat i elitserien och allsvenskan med Björklöven i nästan tre säsonger, men när klubbledningen i julas inte ansåg att 24 poäng på 26 matcher var tillräcklig återbetalning på lönechecken -- då bad man Semjonovs att söka sig någon annanstans.
För den lettiske landslagsforwarden kom beskedet som en överraskning.
-- Jag visste inte riktigt varför de inte ville ha kvar mig, och det vet jag knappt fortfarande, säger Semjonovs när TT träffar honom i Arboga ishall.
Han har precis avslutat träningspasset med sin nya klubb, kört en halvtimme extra på egen hand och slår sig ner i en skinnsoffa i anknytning till omklädningsrummet. Många av hans nya lagkamrater har redan bytt om, och Semjonovs var siste man att tränga sig förbi klubbens tio-åringar och in i omklädningsrummet.
Det är inte ovanligt.
Även om kontrasten mellan Arboga ishall och festen i Salt Lake City är tydlig, så finns hela tiden fokuseringen på OS inom honom. Det var därför som Semjonovs funderade en stund innan han nappade på erbjudandet från Arboga och satte sig på tåget ner från Umeå.
Med tanke på OS hade han helst spelat i elitserien eller fortsatt i superallsvenskan, det erkänner han utan omsvep. Men när telefonen aldrig ringde och erbjudandena uteblev var Arboga en lösning som han accepterade.
-- Det är ett bra gäng, en bra klubb och ett bra lag, säger han när han staplar fördelar på varandra.
Samtidigt döljer 29-åringen inte att det funnits vissa nackdelar med klubbytet, nackdelar som man normalt sett inte associerar till prestationen och kapaciteten på isen.
-- Det handlar om så mycket annat, säger Semjonovs och lutar sig framåt i skinnsoffan samtidigt som han räknar avigsidor på vänstra handens fingrar.
Han nämner sin familj som nummer ett, där äldste sonen Roman, 7 år, nyligen hade börjat i svensk skola i Umeå men nu får skolas in i ett nytt liv på en ny plats. Ett annat finger får stå för bostaden och allt runt omkring.
-- Helt plötsligt måste man bryta upp från allt. Lägenheten som man bott i, möbler som man hyrt och allt annat. Det är mycket som förändras när man tvingas flytta, många praktiska saker som ska lösas när man egentligen vill lägga all energi på ishockeyn.
Ett tredje finger står för vänskapen till Alexanders Beljavskijs -- landsmannen, landslags-kollegan och lagkamraten från Björklöven. Före jul bodde de i närheten av varandra i Umeå. Nu skiljer 80 mil mellan vännerna.
Om han är besviken?
Självklart.
Men också revanschsugen, nöjd -- trots allt -- med den nya tillvaro han kastats in i, spänd av förväntan inför Lettlands OS-spel och nyfiken på vad framtiden har att erbjuda.
-- Det blir sällan som man tror eller tänkt sig. Sånt är livet och sån är ishockeyn.
-- Det man kan göra är att acceptera och göra det bästa av allt som händer.
6