- Du, säger han, slalomen har klaffat så bra att jag inte ens behöver tänka när jag åker.
Han låter inte det minsta stöddig.
I eftermiddag kan han vinna VM-guld.
Jens Byggmark trivs i rampljuset. Han skyggar inte för någon. Efter segrarna i österrikiska Kitzbühel och andraplatsen i Schladming före VM är han het som en Fuglesang.
Och han känner sig verkligen ovan moln.
- Allt är otroligt roligt. Vore det inte okej med all uppståndelse hade jag sagt nej.
Så avslutar han med ett skratt.
Jens avslutar alltid med ett skratt.
En timmeslång presskonferens är slut när jag får honom för mig själv. Sist i raden av alla intervjuer var en norsk tevereporter.
Kan jag få ställa några frågor på norska till dig, sa reportern.
Jens svarade snabbt:
- Bara du talar lite tydligt, så . . .
På presskonferensen berättade han att tidningarnas "dödsdom" hade varit överdriven, det var bara en vanlig bonnförkylning han drabbats av. Och allt kändes bra nu.
- Jag läser sällan tidningar, men när killarna i laget kom och berättade hur sjuk jag framställdes var jag tvungen att läsa.
Han sa också att han skulle bli grymt besviken om det inte blev någon medalj.
Hur skulle du reagera om det gick dåligt, vända oss ryggen och smita ut bakvägen?
- Att det ska gå dåligt existerar inte i mina tankar. Och händer det ska jag ändå vara kvar här till söndag och har ingen funderingar på att hålla mig undan.
Succéhelgen före VM gav Jens ett miljonklipp, totalt en och en halv miljon kronor i segerpremier. Med sitt bredaste och charmigaste leende sa han att han skulle köpa prylar för pengarna.
Hur mycket prylar har det blivit?
- Det var nån som frågade för en stund sedan, då skojade jag och sa att pengarna var slut. Oj, vilket långt ansikte jag fick framför mig.
Så det har inte blivit några lyxprylar?
- En ny Audi har jag köpt, det är allt.
Men Jens snackar hellre om en annan leksak, en snöskoter.
En värsting. En Lynx, snöskoterns Ferrari.
- 145 hästkrafter, säger han och ögonen lyser. Men den har jag bara fått låna.
Det är vilda turer på skoter och på skidor i backarna hemma i Tärnaby som är hans barndom. Ju, vildare, ju festligare.
Vad är det farligaste och häftigaste du gjort?
- Det tror jag inte någon vill veta . . .
Är du inte rädd att skada dig i dina vilda upptåg?
- Herre Gud, jag är 21 år, man måste ju ha kul. Skulle något hända så händer det.
I ett hörn i rummet där vi träffas sitter en kille nedtryckt på golvet i ett hörn. Vem han var fick jag aldrig veta.
- Det är en polare hemifrån som jag bjudit hit. Han ska förbli anonym, säger Jens bestämt.
Du gillar att ha kompisar och vänner när dig?
- Givetvis, det är jag beroende av.
Så du bjuder med någon på världscupen också?
- Nu när jag har råd så . . .
- Det ska jag inte glömma, hörs från killen på golvet.
Du har slagit genom med dunder och brak, alla i Sverige och i den alpina skidvärlden vet vem Byggmark är i dag, hur skakis kommer du att vara däruppe på startlinjen när 15 000 entusiastiska supportrar skriker ditt namn?
- Då känner jag bara trycket rusa till och jag vill vinna.
- Jag blir bara taggad av publiken.
Vad är det bästa med att ha blivit kändis?
- Jag hoppas att jag blivit en inspirationskälla till alla barn nu.
Och vad ger du dem för råd?
- Det är bara hård träning som gäller.
Hela mitt block är fullt av charmiga, lustiga och träffande kommentarer från Jens Byggmark som skulle kunna fylla hela tidningen.
Men jag sätter stopp med hur han funderar om VM-backen...
- Alla backar passar mig.
Den är sån han är.