Avbytarbänkens besättning säger en hel del om hur en fotbollstrupp mår och dess styrka i det långa loppet.
I det sammanhanget finns det verkligen något positivt att säga om årets Åtvidabergs FF, där truppens bredd nu betalat sig i sena mål både mot Falkenberg och Gefle.
Mot Falkenberg var det John Owoeri och ImadZatarasom hoppade in och gjorde skillnad och under måndagen fick tränare Peter Swärdh in nödvändig energi i form av kvitteringsfixarna Simon Skrabb och Victor Sköld. När du har ersättare/avbytare som kan komma in och förändra matchbilden i flera former, och som erbjuder startelvan hotande konkurrens, då har du som tränare/sportchef nått ett av de stora målen med truppbyggandet.
Och ÅFF har nu kommit en bra bit på väg i det arbetet. Det är så det känns. Truppen är bredare och starkare än vid de tidigare allsvenska besöken här på 2000-talet och det är också därför som vi nu sett Peter Swärdh coachat mer offensivt än tidigare. När han vet att det finns kvalité på bänken har han inte tvekat att byta redan i paus om det finns spelare som inte presterar, och det är välkommet i en fotbollsvärld där alltför många tränare drar ut på sina byten och väntar med förändringar.
Kvitteringsmålet som inhopparna Skrabb/Sköld låg bakom mot Gefle var också frukten av de båda bröt ett mönster och gjorde något oväntat i den statiska matchbilden där ÅFF ägde oerhört mycket boll mot ett kompakt motståndarförsvar. Såväl Skrabb som Sköld har efter en lovande försäsong haft det småtungt i den allsvenska inledningen, men gjorde i går vårpigga inhopp som lär glädja ÅFF-supportrarna.
Sådär. Nu har jag nog sagt det positiva som kan sägas om ÅFF-insatsen efter 2–2 mot Gefle.
Insatsen var i och för sig en ordentlig uppryckning från fiaskot i Göteborg i torsdags, men det var förstås ett krav vi alla kunde ställa. Gefle ska absolut inte undervärderas, för laget klarar sig alldeles utmärkt utan sin kulttränare Pelle Olsson, men oavgjort hemma på Kopparvallen duger inte om ÅFF har ambitioner att ha flyga högre än tippat i den allsvenska tabellen.
Jag förstår att Peter Swärdh både är förbannad och oroad över lagets försvarsspel. Gefles snabba 0–1 var i sig en delikatess, men ett tätare försvar kan avstyra den möjligheten tidigare. Och 1–2-målet ska vi inte prata om. Där gjorde ÅFF-defensiven alla fel man kan göra i en sådan situation.
Lägg därtill det sena baklängesmålet mot Kalmar FF och de fem hemska baklängesbollarna mot IFK Göteborg och vi har en säsongsupptakt som avslöjar ett darrigt ÅFF-försvar, som nu står och skriker efter en skadefri Alberis da Silva (på väg tillbaka efter operation). Tränare Swärdh älskar att mobilisera en stark och tät defensiv så jag förstår att han funderar en hel del efter den senaste tidens matcher.
På fredag åker ÅFF till Örebro för att möta en bekant, ÖSK:s Erik Moberg. Jag befarade redan i vintras att den förlusten skulle spöka för ÅFF, och hittills behöver jag inte skämmas för den åsikten.
Förresten. Ingen av de två senaste hemmamatcherna på Kopparvallen har ens lockat 3000 åskådare. En tidig publikkris som ÅFF-ekonomin hade klarat sig utan.