När du plöjer söderut på Europaväg fyra gäller det att vara på din vakt om du ska till Stidsvig.
Det lilla villasamhället i Klippans kommun, drygt 20 minuter från Helsingborg, räddas ofta av en stor glaskupol på en vägkrog vid den rätta avfarten. Annars är det enkelt att liksom bara köra förbi.
Rötterna finns, som namnet viskar om, i nordligaste Norge. Men det är här, i nordvästra Skåne, Roar Hansen är född och bott i princip hela livet.
Dagarna före jul är det höstrusk och fem plusgrader. Inne på vägkrogen är det svårt att hitta något som liknar julkänsla.
Roar Hansen har dock fått härliga besked inför helgerna. Rörmokaren har precis meddelat att det sista efter vattenskadorna i köket är fixat.
– Dramatiken är snart över, haha! Skönt att slippa diska allt för hand i tvättstugan, det har jag gjort i tre veckor nu. Vi ska ha hela tjocka släkten hemma på julafton så det är bra att diskmaskinen är igång nu, det får jag säga.
Vad betyder julen för dig?
– Min fru och mina barn är väldigt juliga av sig. Det är en lugnare period för oss fotbollstränare, självklart uppskattar både hustrun och barnen att man är hemma lite mer.
Är det du som är tomte?
– Nja, tomte är man väl i alla fall. Det finns ju en riktigt tomte och den brukar komma till Handlaregatan, säger Roar och skrattar.
Familjen är stor. Fru Christel, som Roar känt sedan han var liten, och fyra barn. Med en stor spridning. Från Sara 25 år till ”prinsessan” Ellen, sju.
– Vi blev föräldrar tidigt och sent. Så det är klart att det kändes när man talade om för lilla prinsessan att jag skulle byta. Hon svarade: ”pappa du sa till mig att du skulle träna Helsingborg tills jag var tio. Men sen frågade hon kort bara om hon skulle hålla på Åtvid nu?
Efter nyår kommer den geografiskt största förändringen i Roar Hansens 48-åriga liv när han börjar jobbet som ny huvudtränare för Åtvidabergs FF nära 30 mil norrut.
Till att börja med flyttar han upp ensam.
– För sex veckor sedan funderade vi inte på detta, det är nytt för hela familjen. Vi får känna oss fram, jag har provat på det tidigare när jag var i Växjö (tränade Öster), då var det visserligen bara knappt halva vägen.
Sex veckor, ja. Det är inte längre sedan det blev officiellt att Henrik Larsson blir ny tränare och manager i Helsingborg. Roar Hansen, som hade kontrakt, petades efter två säsonger och erbjöds en annan roll i föreningen.
Han kom klubben efter att ha tagit upp Öster i allsvenskan. Det blev en flygande start och HIF toppade länge allsvenskan. Men på hösten uteblev resultaten och turbulens tog vid. I år har det varit fortsatt väldigt skakigt och laget slutade på en niondeplats.
– Oerhört lärorikt, både som tränare och framförallt som människa. Att träna det stora laget där man är född och uppvuxen har varit roligt, men också väldigt tufft. Det har varit under en ganska skakig period i HIF, men jag vet att jag gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Nu tog styrelsen ett beslut.
Hur tufft har det varit?
– I somras var det ganska tufft, omgång 19 låg vi på kvalplats neråt. Det skreks efter min avgång, det var mycket skriverier och hände en del incidenter utanför planen. Jag tänker inte så mycket på det nu, det som stör en mest är att det var tufft för nära och kära.
Det är ingen lätt match att sammanfatta allt som hänt i och runt Helsingborg de senaste åren. Den mörkaste dagen är dock enkel att plocka ut. Allsvenska premiären 30 mars, 2014. En fest som slutade i tragedi efter att en Djurgårdssupporter misshandlats till döds. För oss som bara har en mediebild till verklighet är det svårt att förstå hur det var arbeta i epicentrum.
– Jag gick bara in och försökte vara en medmänniska. Det kändes som man stod upp för hela svensk fotboll där ett tag. Några av spelarna funderade allvarligt på att sluta efter det.
Jag upplever dig som en emotionell och känslosam tränare. Håller du med?
– Ja, på både gott och ont. Jag puttar in rätt mycket av mig själv och försöker göra mitt bästa varje dag. Man har dåliga dagar också, både spelare och tränare, det gäller att ha så få dåliga dagar som möjligt. Sen är det klart att man ser ganska tydligt vilket humör jag är på, är jag glad är jag glad, är jag förbannad är det så. Jag har inte det bästa pokerfacet, om man säger så...
Du lägger in mycket av dig själv, då kräver du lika mycket från din omgivning?
– Det gör jag. Sen vill jag att alla ska uppskatta att man får den här möjligheten. Förmodligen, om man bortser hustru eller barn, får vi ha det vi älskar mest som jobb. Jag försöker säga att man ska ta tillvara på tiden, den är inte för evig och jag hoppas att det smittar av sig.
Gräsmattan på Kopparmöllans IP, i utkanten på det lilla samhället, lyser grön och skön. Med lite omsorg hade det gått att spela match här utan problem nu i slutet av december.
Stidsvig, med Roars son Axel som notorisk målskytt och en kompis som tränare, är ett mittenlag i division sju. När Roar Hansen tog över byns lag som 24-åring, efter att ha varit seniorspelare i tio år (!), var det sexan som gällde. Roar skulle bli pappa för första gången och tänkte ta ett sabbatsår när ordföranden ringde och frågade om han inte kunde tänka tänka att ta på sig tränaroverallen istället.
Som spelare var Roar en talangfull, men ganska lat yttermittfältare, och det var en offensiv fotboll som gällde.
Hans fru kan fortfarande ta upp när 6–0 blev 6–6 i ett derby mot Össjö.
– Hon brukar påminna mig när det blir för mycket rock´n´roll. Och det värsta var att Össjö även hade ett skott i stolpen på slutet. Jag funderade nog inte på försvarsspel så mycket när jag spelade själv, det speglade säkert av sig i början.
Efter tre år hörde Klippan av sig. Först som ungdomstränare innan han fick förtroendet att ta över a-laget.
– Fantastiskt att stort för mig då att få träna det stora division fyra-laget, säger Roar Hansen.
Tränarresan gick vidare: Helsingborg Södra, Högaborg. Så, 2004 blev hobbyn ett yrke. Roar Hansen lämnade den stora gelatinfabriken efter 18 år för att bli assisterande tränare i Landskrona, då i allsvenskan.
Två år senare tog han över Ängelholm, förde upp och etablerade klubben i superettan. Efter det lyfte han upp Öster i allsvenskan. Roar Hansen har en förmåga att ta lag uppåt i serierna.
– Jag har haft turen att göra det några gånger. En ynnest. Det är bara tre lag, Stidsvig, Högaborg och så Helsingborg som jag inte vunnit något med.
Med tiden, utbildning och nivåklättring har självklart Roar Hansens fotbollsfilosofi ändrats. Det går inte att bara ösa på framåt utan att tänka på konsekvenserna. Men det offensiva tänket har inte försvunnit.
– Jag gillar en passningsinriktad fotboll som går framåt, det ska finnas fart, fläkt och ett stort mod hos spelarna. Det kan gifta sig ganska bra med hur Åtvidaberg vill och har spelat. Förhoppningsvis kan jag komma in och skruva på några saker.
Roar Hansen är väl medveten om vad månaden efter serien bjöd på för ÅFF. Tunga spelarnamn har lämnat samtidigt som klubben fajtats med tung ekonomisk ryggsäck. De senaste veckorna verkar vinden ha vänt och det blickas framåt. Men den nya tränaren har inte bråttom att hitta nyförvärv.
– Vi vet vad vi letar efter. En central fältare, en anfallare och möjligen även en yttermittfältare. Det gäller att försöka hitta rätt, hitta de här spelarna och människorna som älskar att spela för Åtvidaberg.
En viktigt detalj där är att Roar i stort sett aldrig värvar någon spelare han inte träffat. Personliga möten är överhuvudtaget viktigt i hans liv, Hansen har medvetet valt bort sociala medier som Facebook och twitter.
– Jag försöker att vara tillgänglig på annat sätt i stället, som intervjuer och att jag pratar med folk på gatan. Jag gillar möten med människor och så använder jag faktiskt telefonen till det man ska, att prata med folk. Det är nästan mossigt har jag förstått, men jag gillar att höra rösten på den jag pratar med.
Det är lätt att prata med Roar Hansen. En person som enkelt hamnar etiketten enkel. Lugn, rak, trevlig med skrattet nära. Samtidigt inte utan åsikter. Han tycker att det är lite för dåligt debattklimat i svensk fotboll, fram med mera konstruktiva lösningar istället för en massa tyckande, säger han. Oavsett om det gäller konstgräs, talangutveckling eller hur man får bukt med pyroteknik.
– Jag fick en fråga om det för ett tag sedan och sa lite på skoj att alla inblandade ska åka upp till något konferenshotell i Dalarna och stänga in sig en vecka och inte komma ut innan de är överens.
I dag är det julafton och två veckor till Roar Hansen på allvar byter Kopparmöllan mot Kopparvallen. Ett uppdrag han ska försöka lösa så bra han kan.Mer går, som han själver säger, inte att kräva.