Femte dagen av O-ringen Östergötland 2007 blev en dag med både sol och regn. För en del blev det avfärd från Mjölby, och bland dem hade många svårt att lämna staden på slätten. Inte för att de ville stanna kvar, utan rent bokstavligt talat. Eller smutsigt talat. För deras husvagnar och husbilar grävde ner sig i leran på Sörbycampingen och måste hjälpas loss.
Men sjätte etappen? Vad är det?
Jo, det är det som kommer efter fem tävlingsdagar. När man slappnar av och blir som vanligt folk. Grillar, tar en bärs, tar två, dansar, festar.
Men låt oss ta dagen från början.
Correns reporter i skogen, alltså jag, som var så svag att jag tvingades bryta fjärde dagen, valde att avslutningsdagen börja om från början. Jag gick på inskolning.
På en enda dag gick jag från inskolning till sjätte etappen. Den sistnämnda har jag viss vana ifrån, kan jag avslöja. Inskolningen däremot var en ny upplevelse.
Vi träffade femåriga charmtrollet Saga Leo och hennes pappa Svante från Värnamo. De tillhör Bredaryds SOK.
- Pappa, jag sitter fast, sa Saga precis vid startpunkten på hennes inskolningsbana.
Tro inte att hon var ledsen för det.
Nej, hon skrattade och ville helst klä av sig sina rosa galonbyxor.
Men det fick hon inte.
Vid första kontrollen sprang hon fram och läste noga på siffrorna.
- Är det rätt kontroll, frågade pappa.
- Jaa, det står en femma och en åtta.
Nej, ingen åtta, va, sa pappa.
- Nej, en sjua.
Just det.
Plötsligt satte hon av i en hejdundrande fart och försvann längs skogsvägen. Det hade nämligen dykt upp en någorlunda jämngammal bakifrån och de båda barnen rusade iväg. Svante skrattade gott.
- Pappa, jag vill ta av mig, ropade Saga på nytt.
Nej, det väntar vi med tills vi är klara, sa Svante som sedan berättade att han bott i Vadstena och att hans far, Sagas farfar Ove, fortfarande bor där.
Vid nästa kontroll skrattade Saga väldigt mycket åt fotografen som sprang iväg rakt fram för att kunna ta bra bilder på henne. Men Sagas bana gick åt höger och hon sprang fnittrande iväg och skrattade så galonbyxorna hoppade när han upptäckte sitt misstag.
Innan vi skildes åt fick vi också veta att Saga har tre syskon, Rasmus, 19, Amanda, 15, och Agnes, 13.
På campingen var ett liv och ett kiv. Bilar kom och åkte, 4-hjulingar och traktorer åkte hit och dit för att dra loss bilar och vagnar som satt ohjälpligt fast i gyttjan. Även bandvagnar deltog. Mathias Bjelkås satt på en traktor och berättade att det fanns ett hjälpfordon på varje campingavdelning. Hans stora insats hade inte riktigt börjat än trodde han vid tretiden på eftermiddagen.
- Men jag fick dra loss 20 stycken redan i går (på torsdagen). De skulle inte hem, men flyttade till ett ställe som inte var så blött.
Plötsligt fick han arbeta.
Familjen Wåhlin från Karlshamn, Helen, John-Peter och Jacob, (som tillhör OK Skogsfalken) satt fast med husvagnen.
Det tog fem minuter sedan var de loss och på väg söderöver, under de mörka molnen som tornade upp sig som ett blåsvart tak över södra Östergötland.
Lars Olsson tittade ut från ett tält. Han hade ingen brådska iväg, sa han utan inväntade sjätte etappen. Fast han hade inte börjat än.
- Men det är blött ändå, sa han och berättade att ett par grabbar tillhörande Gävle OK hade grävt i sex timmar i tisdags för att få bort vatten från den campingplats klubben tilldelats.
Nu verkade det vara dags att börja gräva på nytt.
Mats Herbert från Täby satt ordentligt fast med sin husvagn. Ett hjul hade låst sig och vägrade rulla. Det bara hasade med och satt allt hårdare fast. I bilen satt två av barnen, Martin och Anna och väntade. Det tredje, Johan, var mer intresserad av hjälparbetet med både bandvagn och 4-hjuling.
Ute vid utfarten från campingen hade trion Affe Löfquist, Claes Åkerlund, och Lars Gustafsson, från Motormännen Linköping fullt upp att dirigera trafiken.
Utan dem hade det varit ännu värre kaos i veckan törs jag lova.
För många O-ringendeltagare var nog utresan från campingen sjätte etappen. Det var jobbigt, tråkigt, tufft, skitigt, allt. Men någonstans i fjärran fanns ändå målet. Hemmet.
Men den riktiga sjätte etappen hade inte många deltagare på eftermiddagen. Fast borta hos de norska ungdomar vi träffade häromdagen hade festandet börjat. Haldenkillarna Esten Öjen Fremmegard, Martin Jullum, och Eirik Hauan Andersen hade korkat upp. Det hade blivit några öl.
- Och lite champagne måste vi väl fira med, sa Esten som liksom de andra var klädd i specialdesignad t-tröja. De hade alla tre vunnit var sin etapp i H21 och på bröstet stod det: Beste Haldeneser, följt av etappnumret.
Senare skulle de dra ner till Kvarnparken och fortsätta sjätte etappen där, sa de.
Även för en vilsekommen reporter blev det en sjätte etapp.
Men jag skrev så klart färdigt först.
I övrigt hoppas jag som Anja Pärson, att få göra Sälen.
Det är nämligen där O-ringen arrangeras nästa år.