Ernst Klein tänker då och då på mig, skriver han, och tycker att jag verkar vara en hygglig liberal. Ändå förundras han över hur jag i de två senaste valen ”aktivt stöttat de republikanska presidentkandidaterna” och utifrån det ska jag på något sätt stå till svars för några av dagens befängda republikanska kandidater.
Problemet är bara att det inte stämmer. I de senaste valen har jag hållit på Al Gore (2000), John Kerry (2004) och John McCain (2008). Jag stödde inte Mitt Romney (2012) och just nu tycker jag Hillary Clinton ser ut att vara bästa kandidat, även om jag inte bestämt mig än. Stöd till en enda republikansk kandidat sedan 2000 gör mig tydligen ansvarig för de bisarra saker Donald Trump säger. Konstigt att Klein inte drog in Richard Nixon också.
Ernst Kleins krönika sätter fingret på hur ointelligent den svenska diskussionen om amerikansk politik ofta är. Republikanerna är onda och demokraterna är goda, mer behöver man inte förstå för att skriva en förnumstig krönika. Är det verkligen så att halva amerikanska befolkningen är ond? Eller för att använda Kleins ordval; dårar? Har landet havererat i dårskap under republikanska presidenter?
Så enkelt är det inte.
Hur ska då hyggliga svenska liberaler resonera om amerikansk politik? Ska de stötta kandidater som är för dödsstraff, mot friskolor och frihandel, som Barack Obama 2008? Eller kandidater som vill förbjuda abort och tycker att homosexuella inte ska få gifta sig, som de flesta republikanska kandidater i dag? Den bistra verkligheten är att ska man stötta någon kandidat måste man svälja några av dessa åsikter.
Amerikansk politik utgår mycket från personen, inte minst när det kommer till presidentval. Åsikterna är självklart viktiga, men en president kommer under fyra eller åtta år hantera så många olika kriser och beslut att de personliga egenskaperna är mycket betydelsefulla. När det kommer till åsikterna tycker jag att det är rimligt att prioritera vissa sakområden före andra, eftersom de helt enkelt är viktigare.
2008 gillade jag både John McCain och Barack Obama, men valde McCain på grund av hans utrikespolitik, långa erfarenhet och förmåga att inte gå i sitt partis ledband – en viktig egenskap som president om man vill få något gjort. McCain var krigsfånge under Vietnamkriget och torterades regelbundet. Efter ett år av fångenskap och tortyr erbjud vietnameserna honom frihet, men han tackade nej och sa att han bara skulle säga ja om de släppte alla de tillfångatagit innan honom. Det gjorde att han fick fortsätta som fånge ytterligare fyra år.
En sådan viljestyrka och moral tyckte jag också var attraktivt. McCain utgör nu en av krafter i senaten som oftast är i luven på de republikanska kollegorna i representanthuset och kritiserar presidentkandidater som Ted Cruz och Donald Trump.
Hos demokraterna ligger nu en renodlad socialist som är vapenlobbyn NRA:s favoritkandidat, Bernie Sanders, tvåa med 25 procent av stödet.
Ernst Klein verkar vara en hygglig liberal. Hur kommer det sig att han stöttar honom?