På första servicenivån på 800 meter under mark möter blicken den här texten.
Zinkgruvan är Sveriges äldsta och sydligaste gruva i drift belägen på gränsen mellan Östergötland och Närke, bara en mil från Godegård. Redan 1857 började gruvverksamheten, och än idag bryts stora mängder zink men också bly, koppar och silver. 365 dagar om året, 24 timmar om dygnet.
Idag är undertecknad på plats för en guidad eftermiddagstur under jord. Jag har fått instruktionerna att "klä mig svalt", tvärtemot vad jag trodde jag skulle göra. Men det krävs också en del annat för att få bege sig ner under mark i en kommersiell gruva.
Först en säkerhetsgenomgång, därefter utrustning; overall, stövlar med stålhätta, skyddsglasögon, hörselskydd, hjälm, syregenererande mask och slutligen en GPS-tagg som har koll på min position ifall något skulle inträffa.
– Säkerheten är den viktigaste aspekten i en gruva, säger kommunikationsstrateg Camilla Törnquist. Mattias Karlsson och Mikael "Ågga" Ågrim nickar instämmandes.
– Nu behöver vi åka nedåt, säger Mattias och leder oss mot en smal hiss som nätt och jämnt rymmer fyra till fem personer.
– Den här gamla hissen tar oss ned till 650 meters djup, säger han.
Dörren stängs och mörkret lägger sig. Vi rör oss nedåt till ljuset från pannlamporna och vattnet som droppar längs med schaktet.
Mattias Karlsson, från Motala började jobba på Zinkgruvan Mining direkt efter en praktik på en maskinförarutbildning och har varit anställd sedan 2011. Han började som lastare, sen bergsförstärkning men är numera arbetsledare.
– Min huvudsakliga arbetsuppgift är att leda och fördela arbetet i gruvan, men jag jobbar mycket med säkerhetsfrågor och riskbedömning av moment vi utför, förklarar han.
Hissen bromsar in och vi når det första stoppet. Vi beger oss ut i en passage med en bergvägg som skiftar i gråbruna nyanser. Värmen är redan påtaglig.
– Det är runt 15 grader här nere, på sommaren är luften klibbig med hög luftfuktighet, säger Mattias och förklarar att det är ett ständigt arbete med ventilationen i gruvan.
Ett tungt swushande ljud framträder och en hiss passerar i hög hastighet på höger sida.
– P2-hissen. Den tar personal vid skiftbyten och malm upp till ytan övrig tid, förklarar Camilla och fortsätter:
– Den fraktar malm i en hastighet av 12,5 meter respektive sju meter per sekund för personal. Det tar två minuter för personalen att nå 800 meters djup mot 20 minuters körning med bilen.
Mattias inflikar att det hänt att de missat att slå om hissen från gruvtrafik till persontrafik.
Vad händer med kroppen, blir det som "Fritt Fall" på Liseberg?
– Lite så ja, svarar Mattias och lyfter på ögonbrynen.
Efter ytterligare en hiss når vi 800 meters djup och den första servicenivån. Här finns verkstad, kontor, konferensrum, omklädningsrum och matsal. Bakom dörren möts vi av vita väggar och heltäckande belysning. På golvet står i gulröd text; skogräns.
Oväntat.
Vi går vidare i strumplästen förbi matsalen där ett tiotal personer fikar.
Mattias Karlsson sitter på sitt kontor på 800 meters djup där han till vardags sköter en stor del av dagens arbete. "Jag skulle nog säga att jag sitter här till 50 procent här av arbetsdagen", säger han.
Vi stannar till på Mattias kontor för en paus. Han slår sig ner vid datorn och kollar över dagens händelser.
Under tiden sätter sig Mikael "Ågga" Ågrim bredvid mig. Han är borroperatör i gruvan. Nu är han inne på sitt sjätte år och han verkar trivas.
– Jag har alltid varit intresserade av stora maskiner, säger han.
Han berättar om sitt tidigare yrkesliv som maskinförare och inom industrin.
– Sen hamnade jag som bovärd på Platen under en längre period.
Han berättar om varför han bytte jobb:
– Arbetstiderna är bra här i gruvan och skapar tid över för fritidsintressen och barnbarnet.
Han fortsätter.
– Jag ångrar bara att jag inte bytte hit tidigare, säger han eftertänksamt.
Vad krävs det för kunskaper för att kunna jobba här?
– Vi har många olika yrken både ovan och under jord. Vissa jobb i gruvan kräver inte tidigare erfarenhet av gruvbranschen. Vi har exempelvis anställda som jobbat inom vården eller i förskola tidigare som kommit hit och utbildat sig att köra stora maskiner, inflikar Camilla.
– Men visst är det en fördel med bygg-, maskin- eller elektrikerutbildning i ryggen, om du vill jobba i gruvan, förtydligar hon och inflikar att Zinkgruvan samarbetar med el-programmet på Carlsund i Motala för att nå kompetent personal i Motalaregionen.
Är det svårt att locka folk?
– Nej, att få folk att jobba under jord är inte svårt. Men till vissa specifika tjänster, olika typer av ingenjörer som processingenjörer, bergmekaniker eller geologer kan vara svåra att få tag i, förklarar Camilla och hänvisar till konkurrensen från gruvorna norrut.
Klarar alla av att jobba i en gruva?
– Innan vi anställer får de testa hissen och även med bil under jord för att se hur de upplever det. Men jag har hittills bara mött två personer som inte klarat av det, säger Mattias.
Han kollar på klockan.
– Nu behöver vi åka vidare om vi ska hinna med en tur neråt.
Vi gör oss redo för avfärd mot gruvans djupare delar med hjälp av en fyrhjulsdriven Ford Ranger.
Vi sätter oss i vår fyrhjulsdrivna Ford Ranger som ska ta oss ner till gruvans djupaste parti 1400 meter under jord.
En gråvit nyans reflekteras när ljuset från strålkastarna träffar de vågiga formerna på bergväggen.
– Väggarna är förstärkta med stora bultar och nät och besprutade med betong, det stärker dem och minskar risken att sten släpper från berget, berättar Mikael.
Skyltningen i tunnlarna är svårtolkad men det är något man lär sig enligt Mattias.
– Det är "learning by doing" som gäller, säger han och betonar att det krävs mycket körtid för att lära sig hitta i gruvans 45 mil bilväg under jord.
Hur snabbt vågar ni släppa nyanställda att köra fritt?
– I början samåker vi för att lära dem hitta och förstå säkerhetsreglerna. Men runt en månad skulle jag säga att det tar innan de får åka på egen hand, säger han.
Mikael "Ågga" Ågrim och Mattias Karlsson sitter i arbetsbilen. Utan externa ljuskällor är det mörkt i gruvgångarna.
Likt på ytan finns det säkerhetsregler i trafiken att förhålla sig till.
– I gruvan är det 30 km som gäller. 10 km gäller på 1140 och 800 meters djup vid våra servicenivåer där det rör sig mer personal, säger Mattias medans Camilla flikar in:
– Det finns trafikljus i gruvan också, det vet inte många.
Telefonen ringer och Mattias svarar.
– Vi har ett eget 4G mobilnät så telefonerna funkar som vanligt här, säger Camilla entusiastiskt.
– Det är ett fordon på väg upp, vi måste backa för att släppa förbi den, säger Mattias och hittar snabbt en ficka att backa in bilen på.
En ljuskälla dyker upp på vägen och en lastmaskin passerar förbi.
Vår resa fortsätter med en mellanlandning i den sista servicenivån 1140 meter under mark.
– Det är därifrån "ortdrivarna" utgår, gruvslang för de som driver tunnel, säger Mattias och förstår utifrån mitt uttryck att det inte är helt lätt att förstå sig på gruvspråket.
Mattias stannar till vid en "ort", en annat ord för tunnel där de under gårdagen sprängt en "pall" malm.
– En pall malm är ett annat ord för sprängt berg, säger han och går fram mot den raserade bergsmassan.
Det osar av ammoniak och sticker i näsan.
– Det är reaktionen av sprängämnet och berget som skapar lukten, säger han och sätter på vattenbesprutning över det sprängda berget.
– Det sköljer bort doften och dammet, säger han och pekar därefter mot en glänsande sten på marken.
– Zink, konstaterar han.
En metall som enligt Camilla inte är svår att sälja på marknaden.
– Det finns en god efterfrågan, säger hon.
Hon fortsätter:
– Zinkgruvan Mining siktar på att ta upp 1,5 miljoner ton malm i år.
I ljuset av strålkastaren framträder zinken i stenen som glittrande partier.
Mattias Karlsson kontrollerar en sten efter zink eller andra metaller.
När vi anländer på sista servicenivån är det snart dags för en kaffepaus, tankarna att gruvmiljön är smutsig släpper jag.
Till och med toaletterna ser lyxiga ut.
– Vi brukar få höra att vi har en trendig hotellook på dem, säger Camilla och skrattar.
På 1140 meters djup finns en modern verkstad för de olika gruvmaskinerna. Externa entreprenörer reparerar dem kontinuerligt för att säkerställa driftsäkerheten.
Mikael "Ågga" Ågrim och Mattias Karlsson passar på och ta en paus inuti den lägsta belägna servicenivån på 1140 meter under mark. Och ja, det finns kaffe även här.
I konferensdelen av servicenivån på 1140 meters står ett tjugotala syrgastankar, som vid behov syresätter personalen i händelse av rökutveckling eller brand.
Camilla Törnquist, kommunikationsstrateg på Zinkgruvan Mining, visar på en karta vart de olika malmkropparna hittats i gruvan.
Vi tar åter på stövlarna och hjälmen för de sista 260 höjdmetrarna nedåt med bil.
Det gungar mer och mer i bilen av den ojämna marken undertill, att skriva anteckningar känns som att skriva sms i en karusell på en nöjespark. Men efter en stund uppenbarar sig vägs ände som en räddning.
1400 meter under marken.
Det är en fascinerande känsla att befinna sig så långt ner ... Och varmt. Väldigt varmt.
– Det är runt 25 grader här. Det kallas inte bergvärme för inget säger Camilla och skrattar.
Endast pannlamporna och bilens strålkastare lyser upp slutet av tunneln på 1400 meters djup.
Mattias Karlsson och Mikael "Ågga" Ågrim tittar upp mot gruvgångarna från den djupaste delen av Zinkgruvan. De är nu på 1400 meters djup under marken.
Efter fyra timmar under jord börjar resan uppåt.
– Det tar 40 minuter att nå ytan via dagrampen, som vägen upp kallas, säger Camilla.
Längs vägen gör vi ett sista stopp vid en av 40 stycken mobila räddningskammare i gruvan.
– De skyddar personal vid brand- eller rökutveckling i upp till ett dygn, säger Mattias som kontinuerligt påminner om att säkerheten alltid går först.
Mattias Karlsson, Camilla Törnquist och Mikael "Ågga" Ågrim står framför en av de olika modeller av räddningskammare som finns i Zinkgruvan. Vid rökutveckling eller brand kan just den här modellen skydda upp till sex personer under ett dygn i väntan på räddning. Kammaren är utrustad med syrgas, mat, vatten men också med tidsfördriv som sällskapsspel. "Det finns en mindre toalett också för nödfall" inflikar Camilla Törnquist och håller upp en plastdunk med en storlek större hål i.
Mattias Karlsson inväntar undertecknad och Mikael "Ågge" Ågrim för färden uppåt mot marknivå. En färd som tar cirka 40 minuter med bil från 1400 meters djup.
Bilvägen upp består av konstant lutning och oändliga kurvor. När ytan är inom räckhåll känns tryckförändringen i öronen.
En port öppnas, dagsljus strömmar in.
Ytan är nådd.