Paret gläds över att få vara friska tillsammans.
Uno Ridder föddes 1932 hemma hos sin mormor och morfar i Dalstugan i Österbymo. Han är i dag 91 år gammal. Maj-Britt Arvidsson, som i dag är 86 år, föddes på Asby udde fem år senare.
– 1954 jobbade jag som servitris på hotellet i Österbymo. Då hade Unos föräldrar en skoaffär mittemot, så vi fick fönsterkontakt. Vi började att vinka till varandra och han gick fram och tillbaka till boden, skrattar Maj-Britt vid minnet och klappar Uno på armen.
Uno skrattar han också och fortsätter:
– Ja, jag måste ju visa mig, utbrister han glatt.
Så började de att träffas och kärleken spirade, men lumpen stod för dörren och så småningom var det dags för Uno att rycka in i det militära i Värmland.
– Jag utbildades till fältmätare på Villingsbergs skjutskola. Under tiden glömde Maj-Britt mig och gick vidare. Det var kört, konstaterar han och Maj-Britt nickar.
Åren gick och de gifte sig båda på var sitt håll. Uno med Ulla och Maj-Britt med Arne, och familjerna växte. Uno hamnade i Vaggeryd men hade sommarstuga vid Sundsjön och återkom till Ydre då och då.
På ålderns höst drabbades bådas respektive av demenssjukdomar och 2020 gick båda bort.
– Men vi visste inte det om varandra, säger Maj-Britt.
Sommaren efter körde Uno till Norra Vi, för att besöka Ribbingshof och ställa några frågor om släktforskning.
– Jag sökte lite skrifter men blev hänvisad till en annan person som jag skulle tala med. Men han var inte hemma. Min syster var med och plötsligt visade hon på grannhuset till honom och sa:
– Här bor Maj-Britt. Hon har också blivit ensam.
De orden förändrade livet.
Uno parkerade och klev ur. Under ett äppelträd stod hans ungdomskärlek. De började prata, och samtalet avslutades med en kram.
Maj-Britt Arvidsson och Uno Ridder fann varandra igen efter 65 år.
Sedan dess har de varit oskiljaktiga och resorna blev många mellan Vaggeryd och Österbymo. Oron var stor över vad anhöriga och grannar skulle säga, men allt gick fint och paret har bara mött glädje.
I bokhyllan står bådas bröllopsfoton och de vårdar minnet efter sina förlorade livskamrater samtidigt som de bereder varandra kärlek och glädje. Snart firar de två år som sambo.
– Allt för kärleken, skrattar Uno och klappar ömt om sin Maj-Britt.
Har ni några drömmar och planer framöver?
– Hoppas vi får vara friska så vi kan vara tillsammans. Och att vi kan fortsätta köra bil så vi inte blir isolerade.
Uno älskar loppisar. I ett skåp har han både loppisfynd och ärvda klenoder. Här finns även Oskar II:s leksaker.
Maj-Britt och Uno är lika förälskade nu som på 1950-talet.
Ett skåp som Uno själv har målat om och som ursprungligen kommer från Hamra i Svinhult.