Stefanie, Noah, Frank och Linn Peleikis kan äntligen andas ut i huset de hyr. Här kan de stanna tills de hittar ett hus de vill köpa.
51-åriga Stefanie Peleikis farmors föräldrar var från Danmark. Dit reste familjen på somrarna, det kändes mycket mer rätt där. Hela Norden var mer rätt än Tyskland och drömmen om en flytt växte.
– Storken måste ha droppat av mig i fel land, tänkte jag.
När Stefanie och maken Frank senare bildade egen familj semestrade de gärna i Sverige och började utforska det tillsammans med barnen Noah och Linn
Frank ville också flytta, där de bodde ville de inte åldras.
De sökte friheten, efter att ha trängts i Tyskland med mycket trafik och många människor överallt.
– Vi fick ta bilen 30 minuter för att kunna gå med hundarna på ett trevligt ställe, säger Frank.
Drömmen - ett hus lite avskilt, gärna i skogen, kanske med en lada eller verkstad. 10-åriga Linn hoppas på en egen häst och Stefanie vill kunna odla lite grönsaker och få vara nära naturen.
14-årige Noah minns att hans föräldrar tidigt talade om att flytta till Sverige.
– Jag var liten då. När det blev av i augusti förra året var det okej.
– Det var svårt att lämna alla vänner. Men det är bra här, jag har nya vänner och flickvän här nu.
Familjen gav sig av med sin husbil och det lilla bohag de sparat. Alla fick ta med sig det viktigaste. Noah valde datorn, Linn sina leksakshästar, Stefanie tog med sig symaskinen och tygerna och Frank kunde absolut inte skiljas från sina gitarrer och förstärkare. Resten gjorde de sig av med.
Barnen började i skolan i Kisa då de i början bodde på den sidan av Ydrefors. De hyrde ett hus, under sex månader, som de fått kontrakt på redan i Tyskland. Nu bor de några hundra meter bort och har hamnat i Ydre. Huset de hyr får de stanna i så länge de vill och behöver.
Linn älskar hästar i alla former och har kommit närmare sin dröm om en egen häst. I Tyskland var det alltför dyrt.
– Det gör oss mycket mer avslappnade. Nu kan vi leta efter vårt drömhus i lugn och ro, säger Frank.
Dagarna går. Två dagar i veckan får Frank gå på SFI i Kisa. Han önskar att det var tillgängligt hela tiden. Han vill lära sig allt. Fortare. Han vill få börja jobba, men de jobb han söker nekas han. Flera skyller på att han inte kan tillräckligt bra svenska.
Han har 30 års erfarenhet som CNC-operatör. Han kan maskiner och allt tekniskt intresserar honom. Han skruvar bilar och annat mekaniskt. Men han tar vad som helst.
De vill inte leva på bidrag utan lever enkelt, på sparade medel och intäkterna från sitt sålda hus.
Stefanie är utbildad frisör men har varit hemma med barnen i alla år. Om Frank får jobb behöver hon inte ge sig ut på arbetsmarknaden utan kan koncentrera sig på att skapa dem ett hem. Annars kan hon diska eller ta något enkelt. Hon är osäkrare på svenskan men talar bra engelska.
De tycker att Sverige skiljer sig en hel del från Tyskland.
– Många saker är lättare här. Som kontakter med myndigheter. Det tog oss bara sju dagar att få våra svenska personnummer. Men det är svårt att ringa här när man inte har någon som hjälper en, säger Frank.
Han försöker alltid prata svenska, exempelvis i telefon med myndigheter eller med människor han inte känner i affärer. Annars blir det lätt att de tar till engelska som alla behärskar utom Linn. Men hon är den som lärt sig mest svenska eftersom hon är tvungen för att kunna kommunicera.
Vad har varit det svåraste hittills?
– Språket, säger Noah snabbt. Allt annat har varit lätt för oss.
– Det är svårare att hitta jobb än jag trodde, säger Frank som ägnar sin lediga tid till att söka arbete och kika efter hus.