"När Petra skulle börja sminka sig så såg hon ut som en ung tonåring. Jag tänkte att "jaha, nu har jag fått en tonåring till", skrattar Ruth kärleksfullt.
– Petra brukar säga att "jag var en olycklig man, nu är jag en lycklig kvinna".
Det är Petras fru, Ruth Berthilsson, som berättar.
Vi har precis mötts upp på Hoppets Torg i Jönköping, ett par mil från Vaggeryd där Ruth och Petra bor i dag. Men ursprungligen är Ruth från Torpa i Ydre, där hon spenderade de 18 första åren av sitt liv.
– Jag har ingen längtan att bo i Ydre i dag, men det är fortfarande fint att komma dit på sommaren. Det är den vackraste delen av Sverige.
Men, låt oss återgå till det huvudsakliga ämnet: relationen med Petra.
– Innan vi gifte oss, för 41 år sedan, berättade Petra att hon gärna klädde sig i kvinnokläder ibland. Jag trodde att det skulle växa bort med åren och det trodde nog hon också.
Men det gjorde det inte.
– Ibland tog jag med mig barnen och åkte till deras kusiner så att Petra fick vara själv hemma. Det var som en tyst överenskommelse mellan oss, som sa att hon fick klä om ifall hon ville. Det var nog det som gjorde att hon klarade sig just då.
Ruth betraktar en bild av Petra, hennes fru.
Att Petra faktiskt är en kvinna och inte bara en man som tycker om att klä sig i kvinnokläder fanns det ingen vetskap om till en början – varken hos Petra själv eller hos Ruth.
– Petra kände nog inte ens till begreppet trans då, utan det var långt, långt senare som hon förstod. Till en början bara kände hon att hon var annorlunda och att det var något som inte stämde. Många gånger mådde hon dåligt psykiskt, även om hon inte uttryckte det så då.
För 15 år sedan kom Petra, av en slump, över information om en träff i Båstad för transpersoner. Det blev ett uppvaknande – och starten på en lång resa.
– Hon kände att "det är ju det jag är" så hon åkte på den här träffen utan att jag visste om det. Där kände hon att hon hörde hemma.
Hur reagerade du på beskedet?
– Först bara blundade jag. Jag ville inte höra. Det var jobbigt.
"Man föds ju faktiskt som homo- eller transsexuell. Det tror man kanske inte, men de här personerna har bara levt i skymundan innan", säger Ruth.
Ruths initiala känsla var rädsla, kanske lite skam.
– Till en början sa jag att hon fick klä om hemma, men inte offentligt. Alltihop byggde på rädsla. Petra var också rädd. Vad ska folk tycka? Vad ska folk tänka? Kommer de att vända ryggen mot oss? Kommer de att lämna oss? Vi var rädda båda två, var för sig. Petra har låtit mig ta det väldigt försiktigt.
Men att leva i förnekelse, att hemlighålla Petras verkliga identitet, blev till sist inte hållbart. En dag under våren 2014, när det fortfarande bara var Ruth och barnen som visste om Petras hemlighet, mådde hon så dåligt att familjen kunde ha förlorat henne.
– Jag var i kyrkan och efter gudstjänsten såg jag att både Petra och sonen hade ringt mig. Jag ringde upp sonen som sa att Petra mådde så dåligt att de var på väg till psykakuten.
När Petra just kommit ut för allmänheten bar Ruth på mycket rädsla. "Jag var livrädd att vi skulle träffa någon som vi kände. Det kunde hända att jag backade några steg, men jag var ändå rädd att någon skulle koppla ihop oss. Numera bryr jag mig inte", berättar hon.
Ruths ögon ser plötsligt lite blanka ut.
– Plötsligt hade hon fått sådan ångest att hon tänkte gå och lägga sig på spåret. Järnvägen går precis utanför vår tomt. Hon var i ett bedrövligt skick.
Efter det ställdes allt på sin spets. Petra behövde få blomma ut, bli den som hon alltid varit menad att vara. Det var hennes liv eller familjehemligheten som stod på spel.
Hon genomgick senare en könskorrigering och känner sig äntligen som den hon alltid varit menad att vara.
– För åtta år sedan, 2014, blev Petra sig själv. Det handlade om liv och död, vi var tvungna att välja. Jag valde att Petra skulle få leva och att jag skulle leva med henne.
Ruth fortsätter:
– Då hade hon redan berättat för barnen. De sa att "mina föräldrar har lärt mig att inte döma någon så det gör jag inte", "gör vad du måste, gör vad du behöver, bara det blir bra" och "hellre en pappa som är kvinna än en pappa som är död". De förstod hur allvarligt det var.
Den första utomstående som från Ruth fick ta del om familjehemligheten var hennes, vid tidpunkten, tillförordnade chef.
Hur påverkade det relationen mellan dig och Petra, att leva med det här som en hemlighet i så många år?
– Jag kan ju bara svara för mig nu och jag var väldigt beskyddande. Jag var jätterädd att någon skulle komma på det eller rent allmänt säga något elakt om transpersoner. Den människan skulle sjunka i mina ögon, på grund av åsikter som jag inte vill att den ska ha.
Har det alltid varit självklart för dig att stanna med Petra?
– Ja, det har det varit.
Svaret kommer fort, utan tvekan. Ruth funderar, fortsätter:
– Jag kan inte överge den som jag är gift med och älskar, när den personen har det som jobbigast. Jag har lovat att älska i nöd och lust. För mig är det väldigt starkt. Sedan har vi fått bearbeta och jobba med det här tillsammans. Det här har bidragit till en jättestor utveckling hos mig också. Jag hade inte kunnat stå upp för det här mycket tidigare. Här hade jag nog inte suttit för bara tio år sedan.
När Petra först berättade för Ruth om sin verkliga identitet valde Ruth att blunda för beskedet. Det var jobbigt.
I dag finns inga skamkänslor och ingen rädsla kvar hos Ruth. Hon är trygg i sin relation med Petra, med sin fru.
– Under sommaren 2014 skrev Petra ett reportage om sig själv till en nättidning. När jag sedan träffade människor som hade läst det så fick jag så mycket kärlek. Då märkte jag att det inte var så farligt, att det var okej. Nu känner jag mig så trygg i det här att jag skulle kunna ta en diskussion med vem som helst. Sedan är det inte min uppgift att övertyga någon, men jag kan berätta hur det är för oss.
I reportaget skrev Petra att hon såg tre alternativ för framtiden: begå självmord, att dö en naturlig död eller att börja leva som kvinna. Det sistnämnda fick det bli.
På senare år har Ruth börjat föreläsa om den resa som hon och Petra har gjort.
– Jag har ganska svårt att prata om känslor och det var också svårt att prata med Petra till en början. Jag var rädd för att såra henne genom att säga rakt ut vad jag tänkte och tyckte. Det var ett tag där jag bara höll allt inom mig, så jag bestämde mig för att skriva ner allt som jag kände, bara för att skriva av mig. Sedan kände jag att det ju faktiskt höll för en föreläsning.
Vid påsk 2014 berättade Ruth och Petra för sina vänner som de umgås regelbundet med. "Vi hade inte vågat säga något till dem heller innan. Även där var vi rädda för att de skulle vända ryggen åt oss, men det blev precis tvärtom. Jag hade jättehög puls när vi skulle berätta, men vi har bara fått kärlek ifrån dem också", berättar Ruth.
Den första föreläsningen var på pride i Karlskrona, minns Ruth.
– Den föreläsningen gick hem väldigt bra, så jag tänkte att jag skulle göra den fler gånger om jag fick chansen. Och det har jag gjort.
Hon ler. Nu i vår ska hon till högstadiet i Skillingaryd och föreläsa för åttondeklassarna.
– Det känns jätteviktigt. Det finns säkert någon i skolan som är hbtq-person och då tror jag att det kan vara bra för dem som står bredvid att få höra vad det är, hur man kan stötta och vad man kan uppleva.
De senaste åren har Ruth föreläst om sin och Petras resa. "Jag tänker att det är viktigt i min roll som inte är den som själv är trans utan den som står bredvid. Det finns andra som också står där, vid sidan om", säger Ruth.
Hur är din och Petras relation i dag?
– Vi har en bra relation. Vi har varit gifta i 40 år och det är väl bra gjort?
Ruth ler, tillägger med glimten i ögat:
– Vi planerar nog att fortsätta ett tag till.