Inför en tävling måste det finnas fika. Föräldrar bakar och skänker till förmån för klubben, medan vissa saker köps in. Det säljs lotter och bingolottokalendrar, kakor, strumpor och kryddor. Alla hjälps åt för att dra in pengar. Under året har klubbrummet fått ett ordentligt lyft tack vare engagerade föräldrar, som har skaffat sponsorer, snickrat, målat och gjort fint.
Johanna Reyes ledde upprustningen tillsammans med en grupp föräldrar. Johannas mamma Ulla står i cafét för dagen och hugger in där hon behövs. Johannas dotter rider.Tre generationer som gör klubben levande. Alla på sitt sätt.
– Det är en fin gemenskap här där alla är välkomna, säger hon entusiastiskt.
Isabelle Andersson har varit ridskoleansvarig på Ydre Ridklubb sedan 2019. I början arbetade hon både för Kinda ridklubb och Ydre Ridklubb men har sedan ett år ungefär fokuserat på Ydre. Med henne har intresset växt enormt för ridning och det är nu kö för att få en plats.
– Det är jätteroligt att så många av eleverna vill vara med och tävla också, säger hon.
I stallet råder det febril aktivitet inför tävlingen. Hästarna ska ryktas ordentligt och barnen får instruktioner av Isabelle om att vara försiktiga med svansarna, så de inte använder fel borstar. Det ryktas och flätas och det byts schabrak under sadlarna.
Lova Andersson från Ingatorp är 11 år och flätar manen på hästen Triton. Lova har ridit för Ydre Ridklubb till och från sen hon var sex år gammal. Idag ska hon rida hallondressyr vilket kommer ge henne rosett nummer sju till samlingen hemma.
Vad är det som är så roligt med att rida?
– Det är hästarna, svarar Lova snabbt.
En annan flicka som vi möter i stallet är Ebba Johansson. Hon är 7 år och har stoet Mellis som sin favorit. Hon gör Mellis fin inför tävlingen tillsammans med ridläraren Isabelle. Det är Ebbas första tävling.
Vad gör ni för något?
– Vi gör knoppar, berättar Ebba om Mellis frisyr.
Carina Svensson är domare för dagen för lingon- och hallondressyren i ridhuset. Hon har varit medlem i Ydre ridklubb sedan hon var 16 år. Då låg klubben i Ukreda, där veteranmotorklubben är nu. Hon berättar att det som gör hästar så speciella för henne är kommunikationen man har mellan ryttare och häst.
– Ja, och jag kommer alltid rida så länge jag bara kan ta mig upp på dem, skrattar Carina.