Jag når vägs ände efter en slingrande färd i Ydre kommun, längst ned i länsdelen och 270 meter över havet. Högre än Omberg.
På det sydsvenska höglandet, mitt emellan Astrid Lindgrens och John Bauers sagovärldar, ligger gården Kalvefalls.
Här driver Olle Forsell och Åsa Strandberg ridskola, lanthotell, B&B och restaurang. De ordnar turistridning, fester och julbord där det som skogen och sjöarna erbjuder står i fokus.
Hit kommer människor som vill rida, vandra, cykla eller fågelskåda i ett stycke natur som torde göra den mest hårdhudade andäktig.
Verksamheten sker inte helt friktionsfritt ska vi skynda oss att säga. Kalvefalls ovanliga läge, högt upp men samtidigt i en dal omgiven av berg, gör att kontakten med omvärlden hackar sig fram.
Å andra sidan innebär den usla internetuppkopplingen för mig som gäst en skön paus från nutidens eviga navelsträng, mobilen.
Jag blir stående utanför bilen och lyssnar på tystnaden. Det är bara naturens och djurens egna ljud som hörs. Islandshästar och nordsvenskar betar i böljande hagar, lammungar bräker, äppelträden står i full blom, lagårdskatten sträcker lojt ut sig i solstrimman vid stalldörren. Luften runt den skira majgrönskan svämmar över av insekter. Det här måste vara själva sinnebilden av begreppet sörgårdsidyll.
Olle har hand om nordsvenskarna och Åsa om islänningarna. Jag får rida Imin, en korsning av nordsvensk och fjording. En stadig herre på 26 år. Vi rider med vanliga träns, men utan betsel.
– Hästarna är välridna och kommer att göra som du vill utan skänkelsparkar och tygeldragningar, men med rätt förflyttande av din egen kroppsvikt, förklarar Olle.
Min svanskota jublar när min sadel visar sig vara en MacLellen, med en behaglig skåra i mitten av sadeln, som förhindrar skav.
På skogsvana fötter tar oss hästarna över stock och sten i de djupa trollskogarna.
Vi rider genom ett deltalandskap, ser rester av inlandsisens framfart och fortsätter på ryggen av en rullstensås.
Olle har ingått avtal med omgivande skogsägare och har 30 000 hektar till sitt förfogande. Ovanligt artrika hektar.
– Det är för att det aldrig har använts besprutningsmedel i den här dalgången, säger han.
Vid Stora Sundsjön rider vi över ett hav av smultronplantor.
– Marken blir helt röd av bär här senare i sommar. En norsk gäst plockade sex liter vid ett enda tillfälle.
Han kan sina bär- och svampställen, kunskaper som kommer gästerna till del i restaurangen där Olle, två gånger finalist i Årets vildmarkskock, står för maten.
Vi sadlar av och släpper hästarna i en provisorisk hage. Hustomten Peter Wallin har tagit bilen hit med dagens lunch, men först riktigt kokkaffe som tillagas över öppen eld.
Medan sumpen får sjunka i kaffekitteln lägger Olle mer ved på brasan och placerar en muurikka ovanför.
Rejäla skivor sidfläsk och svart trumpetsvamp, som får svettas i smör, får efter en stund sällskap av smörade brödskivor, salt och vitpeppar.
– Svartpeppar kommer inte i närheten av min svamp. Och när det gäller så här fina råvaror ska man tillaga dem enkelt, så att de fina smakerna får framträda.
Och det gör de.
Vi sadlar hästarna och beger oss hemåt. Klättrar uppför, tar oss brant nedför och sträcker ut i skön galopp.
Olle berättar om den kursändring gården nu gör.
– Tidigare har vi haft huvudfokus på internationella ryttare som giller att rida i äventyrliga miljöer. Jag hade en kanadensare här som sa ”jag träffade en ryttare i Mongoliet som rekommenderade Kalvefalls”.
Från nästa sommar är det den nordiska marknaden Olle och Åsa ska satsa på.
– Vi tänker oss ett fyradagars ridläger för mamma och vuxen dotter där ridningen är viktig, men där matupplevelserna och de goda vinerna också är det.
Några timmar efter middagen kan gästerna lägga sig raklånga i gräset och betrakta en stjärnhimmel som får glänsa ifred, utan distraherande mänskligt ”ljusspill”, som Olle kallar det.
– Det är magiskt. Till slut vet du inte om du tittar ut eller in i kosmos.