Frida Löfqvist förlitar sig på andra människor för att få mat för dagen. Det går bra. "Ofta får jag tacka nej till mat", säger hon.
– Jag är på luffen för att det är så roligt och energigivande och ger så häftiga möten.
Frida Löfqvist från Stockholm började gå på luffen för sju år sedan. Under årens lopp har det blivit runt sju turer.
En resa brukar pågå i ungefär en och en halv månad. Den här gången blir turen kortare. När hon nu styr kosan hemåt har hon varit ute i två veckor.
Att gå på luffen ger henne hopp om mänskligheten och världen.
– Verkligheten överträffar alltid förväntningarna, ens vildaste föreställningar, om man bara är öppen för det.
I det vanliga livet planerar man ofta allting och har en bild av hur saker och ting ska vara.
– Man fixerar vid en målbild. När man är för fixerad vid det missar man jättemånga möjligheter som dyker upp varje dag som hade lett till något man inte ens hade kunnat föreställa sig.
Det har hon själv erfarenhet av. Under sin andra luffartur hade hon tänkt att hon skulle luffa runt med båtar i Stockholms skärgård i två veckor. Fem månader senare befann hon sig på Madeira.
Oftast har hon liftat med båtar, men den här gången testade hon något nytt: Frida tittade på listan över Sveriges minsta kommuner. Blicken föll på Ydre.
Upplevelsen av kommunen är odelat positiv. Hon är full av beundran inför de vänliga människor som kantat hennes väg. Ydreborna har en gemenskap som fler borde ta efter, menar hon.
– Det är som en exempelkommun över hur det borde vara i hela Sverige. Om något ska fixas så är det människorna själva som driver det.
Under sina luffarturer möter Frida Löfqvist många snälla människor. Och djur. Nu har hon börjat blogga om sina äventyr.
När Frida går ut ur sin lägenhet lämnar hon kontokort och kontanter hemma. Mat får hon av de hon möter.
– Ofta får jag tacka nej till mat, folk vill skicka med mig.
Hon sover på olika ställen från natt till natt. Ibland blir det ute i skogen. Härom natten sov hon på en höskulle.
– Det var väldigt luffaraktigt.
Att vidga perspektiven och följa med dit livet tar henne är något som Frida Löfqvist lärt sig under sina år som luffare.
I packningen ligger vindskyddsduk, sovsäck, liggunderlag och bivacksäck. Även ombyte, varma kläder och första hjälpen.
Plus ett paket Dextrosol ifall olyckan skulle vara framme.
– Det är verkligen om det är ett riktigt nödfall.
Hitintills har Frida inte råkat ut för något och hon är heller inte rädd. Fast när hon vaknar ensam mitt i natten i en mörk skog kan rädslan slå till. För att sen gå över.
– Det är inte människor jag är rädd för.
Oron kan snarare kretsa kring att hon inte ska få mat nästa dag.
Men det löser sig alltid: hon följer med dit livet tar henne.