Efter operationen tog Eva beslutet att göra sig av med sin lägenhet i Stockholm och har nu fått orken att sortera i flyttlådorna.
Eva Lindholm bodde i Stockholm när hon började bli dålig. Hon känner lite oro när hon ska svara på hur det började, för hon kan inte riktigt minnas. Närminnet är skadat. Men hon minns en episod från Österbymo när hon och sonen köpte ett litet hus 2015. Under pandemin tillbringade de nästan all sin tid där, då sonen kunde arbeta på distans.
– Jag skulle gå till Coop och kom nerför en liten backe. Då blev jag så yr, så jag gick in på vårdcentralen och bad om hjälp.
Där kunde man inte finna vad problemet var, när hon senare besökte sin lägenhet i Stockholm ramlade hon och slog i huvudet.
– Då fick jag åka in akut, säger Eva där hon sitter i det lilla köket i Österbymo.
– Det gjordes en massa undersökningar. Jag mådde inte dåligt men det var väldigt rörigt för mig.
Efter remiss till Linköping fick hon så småningom en magnetröntgen och i slutet av augusti 2022 kom brevet med diagnosen. Normaltryckshydrocefalus (NPH), eller vattenskalle som det kallas.
I oktober var hon tillbaka för provtagning. Hon fick då veta att en shunt skulle opereras in där en slang skulle dränera vätska från hjärnan ner till magen.
– Jag skulle opereras inom åtta veckor, sa de. Jag var prioriterad och stod på akutlista.
Men eftersom det inte är en livshotande diagnos fick Eva vänta, mer akuta hjärnskador gick före. Under tiden försvann funktioner. Hon hade svårt att gå, hitta ord och namn och hon kunde inte längre läsa. Eva som haft eget dataföretag och varit väldigt digitaliserad, kunde inte längre hitta tangenterna eller förstå vad hon skulle göra.
– Jag blev aldrig deprimerad, men jag gick ner mig ändå, så det var frustrerande att vänta.
Att lägga patiens på datorn är en daglig träning för hjärnan som Eva tycker om.
I februari var det äntligen dags, hon låg nerbäddad i sängen och väntade på att rullas in på operation. Då kom en sköterska med ett tråkigt besked.
– Jag skulle få åka hem, något annat hade kommit emellan som det var mer bråttom med. Det var väldigt jobbigt.
Den 2 april i år blev operationen av till sist.
– Redan dagen efter kunde jag läsa igen, säger hon glatt.
Efter det har hon fått sitt driv tillbaka och sorterar nu som bäst i flyttkartonger från Stockholm.
– Nu orkar jag ta tag i saker igen och det är så skönt, säger Eva.
Eva Lindholm fick en shunt inopererad för cirka ett halvår sedan, och livet har redan blivit bättre.
En slang kan anas under huden som ska transportera vätska från hjärnan ner till magen där kroppen tar hand om den.
Fredrik Lundin som är verksamhetschef på Neurologen på US Linköping berättar att diagnosen hydrocefalus, vattenskalle, blir vanligare ju äldre man blir.
– Risken ökar efter fyllda 80 år och då kan vi se att det är 3-4 procent som har diagnosen och det stiger brant ju äldre man blir.
Han pekar på ett tidigare mörkertal som nu minskar.
– Antalet remisser ökar och det har vi röntgenläkarna att tacka för. De är medvetna nu och är med på tåget. Så när en person oförklarligt har ramlat och får en röntgenremiss, så är det allt oftare läkarna ser hålrum i hjärnan.
Om medvetenheten hos allmänheten ökar skulle det också ge en effekt.
– Många tänker att det inte är något att söka för, att man plötsligt ramlar. Att det hör till att bli gammal, men det är möjligt att åtgärda.
– En operation borde göras snabbare efter ställd diagnos än vad vi gör idag, får jag erkänna. Vi ser i statistiken att alla som fått vänta lite mer, inte riktigt kommer upp i samma resultat som de andra. I Linköping opererar vi 80 patienter varje år med hydrocefalus. I hela landet rör det sig om 500.