Ydreborna Mikael Jonsson och Carl-Inge Jacobsson smälter intrycken så gott det går efter resan till Kiev.
Carl-Inge Jacobsson och Mikael "Micke" Jonsson är nu hemkomna efter en riskfylld resa till Kiev. Genom föreningen Team Solros hjälpverksamhet för Ukraina har de transporterat och överlämnat två bilar, en släpkärra och mycket annat.
Intrycken är många, men Carl-Inge har inte riktigt hunnit sortera sina sinnesintryck eftersom hans fru hamnade på sjukhus med flera benbrott medan han var borta.
– Det har varit så mycket hemma nu, så jag går och grunnar, säger han.
Semesterdagar, biljetter, hotell och annat bekostade Carl-Inge och Micke själva. Resan, där även Team Solros grundare Marju Maide var med, tog åtta dagar. Först ner till Karlskrona, båt över till Gdańsk i Polen och sedan vidare in i Ukraina.
– Polska tullen var inte rolig, de var direkt otrevliga faktiskt. Det tog fyra timmar där, konstaterar Micke.
I Ukraina fick de snart problem på de mycket dåliga vägarna med stora gropar. Micke såg att hjulen på släpet framför plötsligt vek sig. Då hade de ungefär 45 mil kvar att köra till mötesplatsen i Kiev.
Men de hade tur, en snäll ukrainare körde dem 15 mil tur och retur till en verkstad där de fick låna en liten svets. Med den kunde de förstärka konstruktionen och fortsätta resan.
– Det blev en steloperation kan man säga. Det fanns ju inga grejer där, inget järn eller vettiga maskiner. Vi fick ta vad som fanns. Vi blev idiotförklarade av ukrainarna som inte trodde att vi skulle kunna ta oss fram, de förväntade sig att kärran skulle hoppa och studsa sönder på den dåliga vägen, berättar Micke.
Micke och Carl-Inge i en selfie med en av soldaterna som även är med i videon som skickades när ukrainska militärer flydde rysk beskjutning ett antal timmar efter mötet.
En powerbank för att kunna ladda drönare, tv-skärmar för drönarövervakning samt elverk. All hjälp kom fram.
Tacksamma soldater tar emot kikarsikten.
Men till Kiev kom de, om än mycket försenade. Där väntade tre personer från den ukrainska militärens tredje stormbrigad. De hade kommit direkt från fronten i Kupiansk för ta emot hjälpsändningen. Förutom bilar och släp överlämnades bland annat tv-skärmar, kikarsikten, kryckor, sjukvårdsmaterial, kläder, kängor, sovsäckar, liggunderlag och torrvaror. En 25 kilo tung powerbank, som köpts in för nästan lika många tusenlappar som den är tung i kilo, ska nu kunna ladda deras drönare. Flera elverk fick de också, och tourniqetter som är en slags blodstoppare man själv kan använda med en hand, om man är ensam och har blivit beskjuten.
– Tacksamheten och glädjen var värt allt. Det var gripande, säger Micke.
En av de som mötte upp var en tidigare befälhavare som inte längre kan delta i striderna på grund av en stroke. Han hade även utsatts för tryckvågor från detonationer som gett honom tre hjärnskakningar. Nu samordnar han volontärer och hjälpinsamlingar istället.
Hjälpen är framme och befälhavaren tackar Carl-Inge.
Mötet varade under ett par timmar och militärerna kramade och klappade om svenskarna flera gånger av tacksamhet.
Det var ett av de allra starkaste intrycken för Carl-Inge och Micke.
– Vi fick ett ansikte på dem, det blev personligt. Även om vi bara träffades ett par timmar så känns det som om vi känner killarna, säger Carl-Inge.
Tolv timmar efter att de skiljts åt fick de en filmsnutt på mobilen.
Carl-Inge tar upp och visar:
– De retirerar med bilen och försöker komma undan. Det skjuts mot dem.
Vid sidan om bilen ser man hur jord kastas upp i luften när skotten inte riktigt når fram. De flyr för sina liv.
– Vi tänker på dem hela tiden. Vi vet ju inte om de lever längre, säger Carl-Inge.
Efter mötet med militären besökte de också ett härbärge med närmare 150 hundar och ett 40-tal katter. Där lämnade de bland annat över torrfoder som var inköpt för skänkta medel.
Leksaker som vittnar om skoningslösheten i Bucha. Här förlorade många sina liv.
Minnesmonumentet i Bucha för att hedra de som mist livet i området.
Något som förvånade både Micke och Carl-Inge var allt nytt som hunnit byggas upp.
– Vi såg många nya tiovåningshus, de tror på framtiden, säger Micke.
– Vi besökte Bucha, den stad där ryssarna dödade så många människor. Där hade bilar lagts på hög som ett minnesmonument över alla som miste livet där.
Under hela resan var det lugnt, de blev inte utsatta för beskjutning eller flyganfall. När de hade 15 mil kvar till polska gränsen gick ett flyglarm över i stort sett hela Ukraina, men inte just där de var. Men väl på andra sidan gränsen var lättnaden stor. De hade klarat det.
Vad var det som fick er att åka?
– Närheten till kriget är det som gör att jag engagerar mig, säger Carl-Inge.
– Det hänsynslösa våldet, att ryssarna bland annat ger sig på sjukhus, bombar civila och våldtar. Det är så fruktansvärt. Jag har känt att jag måste hjälpa ukrainarna på riktigt, säger Micke.