Bo Karlsson längst till vänster i bild ombord på krigsfartyget.
Ydrebon Bo Karlsson var fast i den kaotiska orkanen. De ursinniga vindarna slet militärfartyget fram och tillbaka i de höga vågorna mitt ute på havet. Läget var kritiskt och manskapet fick inte ta sig upp på däck, för då hade det kommit in ännu mer vatten. Allt som inte satt fast sköljdes överbord. Det var fråga om liv och död.
Året innan hade då 20-årige Bosse ryckt in i det militära för att göra lumpen i Karlskrona. Han tog en paus från skogshuggaryrket som han hade varit trogen sedan 14 års ålder.
Den 4 januari 1952 skulle de kasta loss i Göteborg.
– Jag var däcksmatros ombord på kryssaren H M S Gotland. Vi skulle göra en långresa på tre månader, berättar 93-årige Bosse hemma i lägenheten i Österbymo.
Aspiranter i uppställning ombord.
Besättningen uppgick till ungefär 400 man. Här fanns allt från kockar och bagare till läkare och tandläkare.
– Vi gick först från Göteborg till Las Palmas och där köpte jag en låda apelsiner för 50 öre, säger Bosse och skrattar.
Den 19 januari passerade fartyget Kräftans vändkrets, strax nedanför toppen av Afrika. Nya besättningsmän skulle då traditionsenligt genomgå ett så kallat sjömansdop. De rakades och klipptes innan de döptes.
– Vi fick åka på en hal ränna ner i ett kar fyllt med sot och olja. Så jag hade att göra för att bli ren sedan.
Bosse skrattar åt minnet och visar stolt sitt fina diplom på väggen.
Bo Karlsson minns dramatiken mitt i orkanens öga. Till höger syns diplomet han fick efter sjömansdopet till havs.
Nya besättningsmän fick genomgå ett slags sjömansdop i ett kar fyllt med sot och olja, när fartyget nådde Kräftans vändkrets.
Ydresonen fick se många exotiska platser under resan. Den tog honom till Kanarieöarna, Venezuela, Kuba, Martinique, Guadeloupe, Saint Barthélemy i Karibien, Puerto Rico, Halifax i Kanada och Portugal. I hamnarna tankades det färskvatten och brännolja.
Sysslorna på det 130 meter långa krigsfartyget varierade. För Bosses del blev det att skura däck, springa ärenden och vakta buren där det kunde sitta manskap som inte skött sig.
– Man fick dricka alkohol på land men inte ombord, och man fick inte vara uppkäftig mot befälen. Vi hade fyra timmars vaktpass om nätterna.
Vykort på fartyget.
På Kuba tankades det 320 ton brännolja.
– Där fyllde jag 21, minns Bosse.
Den 13 mars hade de lämnat Halifax. Där hade han passat på att skapa ett varaktigt minne i form av en stor sjömanstatuering på ena armen. Ett segelfartyg fick det bli.
Vid den här årstiden var det vanligt med orkaner i området, men väderprognosen sa att det skulle lugna sig. Verkligheten blev en annan. Snart befann sig fartyget mitt i orkanens öga. Vindmätaren som maxade på 40 meter per sekund gick i botten.
Tatueringen som Bo Karlsson gjorde till havs.
Stillsamt berättar Bosse, som inte är de stora ordens man:
– Det var sent. Lyset och fläktarna lade av. Allt tystnade. Besättningen reagerade olika. "Vi måste upp, vi sjunker" ropade någon. En göteborgare utbrast "Nu får vi inte se Vinga fyr mer!", "Nej säg inte så, det pallar inte mina nerver!" ropade en annan, "Låt båtfan sjunka" ropade en tredje.
Bosse var dock lugn i båten.
Men var du inte jätterädd?
– Nej, jag hade väl inte vett till det, säger han stillsamt.
– Vi låg i hängkojar, det var de bästa platserna när fartyget rullade. På britsarna var det svårare att ligga kvar. Manskapet fick vistas skyddade inne i fartyget när vindarna slet och vågorna slog höga.
Vågor som slår över krigsfartyget.
Bosse berättar att cirka 600 ton vatten tog sig in i förskeppet, vilket riskerade att bryta fartyget mitt itu. Dessutom gick en oljeledning sönder som medförde brandrisk ombord.
Dramatiken pågick i ett par dygn, men båten höll. När orkanen bedarrat fick de återvända till Halifax för reparationer och fartyget skurades rent från olja. Av livbåtarna var det bara brädhögar kvar. Ett kanadensiskt fartyg som kom i land samtidigt hade fått förskeppet krossat och flygrampen uppriven.
Den 4 april var de tillbaka i Sverige och fartyget fick en månad i torrdocka på Göta Verken för fler reparationer.
– Då kunde vi åka hem och fira påsk. Väl hemma insåg jag att det inte var lätt för folk att förstå vad jag hade varit med om. Ingen trodde ju på en sjöman, säger han med glimten i ögat.
Framsidan på minnesmärket som visar Kryssaren Gotland som Bo Karlsson färdades på.
Då visste inte Bosse att det i samma orkan försvann ett amerikanskt krigsfartyg, en jagare. Det fick han först reda på för några år sedan när han kom över en bok där uppgifter om orkanen stod med.
– I boken fanns mycket som jag inte kände till, så det var intressant att få reda på.
Efter muck från det militära 1952 ville Bosse hem till Ydre.
– Men på höstarna när det var kallt och blött i skogen, då längtade jag allt ut till sjöss igen.