Ann-Christine är populär. Alla stona älskar att gosa. Här ses de i färgerna fux, svart, rödskimmel, svartskimmel och brun.
Ann-Christine Lindhe Bruhn är född och uppvuxen i Linköping. Två minuters gångavstånd från familjens villa låg dåvarande Linköpings ridskola.
– Det blev mitt andra hem, skrattar Anki som hon kallas.
Det blev starten på hennes hästbana.
– Jag fick en bra utbildning där av duktiga ridlärare samt ridskolechefen. Jag fick lära mig mycket om hästvård och hästkunskap, säger hon.
Ann-Christine Lindhe Bruhn har ponnyuppfödning tillsammans med maken Åke på gården Jonsberg i Ydre.
Ann-Christine fick en egen häst i början av 80-talet, en New Forest som stod uppstallad i ett privatstall.
– Där följde jag då och då med de äldre hästägarna som hade bil till olika uppfödare runt om i länet. Alltid lärde jag mig något.
Ofta tog hon sig ut med kompisar till Valla som hade mycket premieringar och utställningar.
– Vi satt där ofta, vi cyklade eller tog bussen dit och hade matsäck med oss. Intresset för uppfödning startade nog där.
Årets sista föl är fött och går tillsammans med sin mamma i lugn och ro den första tiden.
Stoet till vänster är en rödskimmel, en färg som Ann-Christine prisats mycket för de senaste åren.
Hon träffade Åke som blev hennes man och de skaffade ett New Forest stoföl, en häst som blev Östergötlands högst bedömda ponnysto vid premieringarna 1993.
Efter den första framgången rullade det på med New Forest-uppfödning i mindre skala, ett till två föl per år. Anne-Christine startade Björkens stuteri när de flyttade till Ydre och gården Jonsberg hösten 1992.
25 ponnyer finns hemma på gården och hon tar fram cirka fem föl om året.
– Jag gillade utställningsbiten. 2008 var jag 40 år och ville ha en mindre ras och började snegla lite på Shetland, som vi hade haft en och annan av genom åren. Jag ville åka på fler utställningar.
Så började avvecklingen av New Forest och uppbyggnaden av Shetland. 2009 införskaffades även två hingstföl. Ett av dem var Snobbe.
– Han blev ett riktigt lyckokast.
Rosetterna har blivit många genom åren. De senaste har inte hunnit in i skåpet ännu.
Snobbe har blivit den högst bedömda konstantskimmeln i standardstorlek och har lämnat flera framgångsrika avkommor.
Vad är det svåra med avel?
– Nummer ett är förstås att ha ett bra grundmaterial. Man måste hitta bra matchningar för att kompensera eventuella brister hos stoet. Man tittar på typen, huvud, hals och bål, extremiteter, benen och deras korrekthet, hur de rör sig i skritt och trav.
Ann-Christine poängterar även att härstamningen hos mamman är viktig i aveln.
– Det går ju ut på att man ska förbättra något hela tiden. Man blir aldrig fullärd, men man ska lyssna på dem som kan sin sak. Sen måste man ha lite tur också.
Största utmaningen?
– Att det ska gå bra vid fölning. Om det är ett felläge har man mycket kort tid på sig att ställa det till rätta när det gäller hästar.