Vimmerbybornas kärlek till sin alldeles egna författare var tydlig och stark.
I fackeltåget efter minnesgudstjänsten mötte än fler upp. Hela Drottninggatan, från kyrkan till korsningen vid Ringvägen, var fylld av fackelbärande Vimmerbybor.
Då väntade ändå många fortfarande vid kyrkan för att ta plats i tåget.
Alla åldrar deltog såväl i kyrkan som i fackeltåget, från de äldsta med käpp eller rullator till de yngsta i barnvagn eller på föräldrarnas axlar.
Vid Astrid Lindgrens barndomshem i Näs, en knapp kilometer från kyrkan, där tåget avslutades sattes alla facklor i två snöhögar utanför huset.
Det blev till två majbål mitt i vintern, just så uppochner, fast ändå så rätt, som så många gånger i hennes böcker.
Gudstjänsten i kyrkan inleddes med en maning till att ta det lugnt och värdigt i kyrkan under minnesstunden trots trängseln.
Räddningstjänstens mannar sprang lite oroliga ut och in i kyrkan och skärpte uppmärksamheten ytterligare vid ljuständningen till Astrids minne efter alla tal.
Luften i kyrkan kändes till slut varm och syrefattig.
Men ingen svimmade, ingen behövde bäras ut, ingen fick panik.
Kanske var det som kyrkoherden Marita Rosén sade att Astrid fanns i oss alla den här eftermiddagen och lugnade ner oss.
Modigast av alla, minst lika modig som Pippi själv, var Alice Andersson, tredjeklassare från Astrid Lindgrens skola som sjöng ”Vem kan segla förutan vind” alldeles ensam inför hela den proppfulla kyrkan. Gör om det den som törs.
Barnen hade en mycket framträdande roll under hela minnesstunden. En 100 röster stark barnkör sjöng alla de kända sångerna; ”Här kommer Pippi Långstrump”,” Idas sommarvisa”,”Du käre lille snickerbod” och alla de andra vi kan så väl. Mångas huvuden och fötter nickade i takt i kyrkbänkarna och många var vi som sjöng med och kände sommarvittringen.
Starkast intryck av de tal som hölls gjorde brorsdottern Gunvor Runströms raka beskrivning av Astrids betydelse för henne och familjen.En stark känsla av både respekt och kärlek genomlyste Gunvor Runströms ord, som var just så jordnära och enkla som Astrid själv framstod.(se minnesordet här nedan).
Biskop Martin Lind berättade att Astrids bok om sina föräldrars äktenskap är den berättelse som gjort starkast intryck på honom.
Den starka kärlek som beskrivs där är ett föredöme för oss alla, ansåg biskopen. Även han framhöll Astrids stora generositet och humanism, hennes känsla för de svaga, utstötta och ensamma.
-- Astrid är människans vän, hon är en vägvisare för människans hopp och livslust, sade Martin Lind.
Till sist sjöngs Astrids godnattpsalm 190, ”den vi alltid sjöng innan vi kröp till kojs”, av en församling som var både rörd, högtidlig och hedrad.
”Bred dina vita vingar o Jesus, över mig, och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig” sjöngs med emfas och styrka nog att nå Astrid Lindgren i vilken av sina himlar hon än befinner sig i.